Aftonbladet – 26 januari 1870, sida 2

Nicke var, som läsaren vet, i grund och botten godmodigheten sjelf. Men han tänkte slutligen som så: Bäst att gripa tillfället i flykten! och derför sökte han göra sig så behaglig som möjligt. Han talade om anekdoter, mer och mindre qvicka; han sjöng visor, mer och mindre vackra; men Lotten skrattade åt allt och hade bifall för allt, och så var det med gummorna också. Det var bara Figge som var tyst som en egyptisk prest och som oupphörligt hade sina blickar fästade på dragrefven. På det sättet kom man ändtligen efter en god halftimma fram till Fredriksborg, och der låg verkligen på venstra sidan strax hitom kaponnieren, segelkuttern förtöjd vid den brutna och stupande stranden, just der gångstigen slingrar sig uppåt mot det gamla fästningstornet. Bodderskorna styrde dit, och efter ännu en liten stund lade man till vid sidan af kuttern. År herrskapet ombord? frågade Figge Jen karl som satt för-ut, rökande i all sköns lugn sin pipa, medan han hade ögonen fästade på flötet till ett metspö, hvars ref han nyss kastat ut, Nej, de ä oppe vid gamla tornet!, svarade mannen utan att taga ögonen från flötet, onå, ska du nappa nu, din krabbsaltare?... går och nosar... di gick nyss., pDå är det kanske så godt att jag beger mig af dit uppp, sade Lotten i det hon reste sig upp i båten, och nu får jag tacka kerrarne på det allra bjertligaste för er vänlighet att föra mig hit. Ingenting att tacka förr, svarade Figge temligen kärft. t Jo, i sanning, det var mycket att tacka för! och den fr a räckte Figge sin hand, den han någon tvekan mottog