NICKE HULTS FLAMMOR.) BERÄTTELSE AR FRANS HEDBERG: Andtligen var han uppe. Medan han sökte få igen den förlorade andedrägten, såg han sig omkriog. Stenkumlet deruppe var temligen vidsträckt, och som det var betydligt högre på midten än vid ytterkanterna, så kunde han ingenting se. Han började nu med stora steg att streta framåt på och emellan bullerstenarne för att komma åt andra sidan, och när han ändtligen hunnit till en tredjedel omkring kumlet :å3 han dn unga fickan ett stycke framför sig sittande å en: stor rullsten och blickande ut öfver Fredriksborgsfjärden,: som nu låg der så klar och glittrande i solljuset midt framför henne, Nicke drog ett djupt andetag, och det föll som en hej ättehög från hans bröst; ty den unga flickan var alldeles ensam. Han såg icke en skymt af vännen Figge. sHvar ä Figge? frågade han andtruten och förvånad, i det han kom fråm till henne. Herr Bergström gick ner till båten, för att se efter att allting är i ordning,, svarade Lotten och tycktes ha mycket att beställa med ett af sprötdha på siv parasoll. (get var då inte mycket artigt af honom arc lemna er så här allenan, fortsatte Nicke och försökte se stött ut på vännens vägnar, fast ben inom sig var wäkta glad öfver hans oartighet, det måtte jag sx 28. Men se Figge har då alltid Varit en underlig Surre — isynnerhet i fruntimmerssällskap., ) Be A, B, pir 1—19.