Aftonbladet – 25 januari 1870, sida 3

Hvad riksgäldskontorets ställning beträffade, så upplyste den kongl. propositionen, att detta embetsverks brist vid 1870 års slut skulle utgöra 3,200,000 rår. Till denna brist borde dock rätteligen läggas en ståtskontorets skuld på 1,500,000 rdr; ty då brist förefunnes på de beräknade tulloch bränvinsmedlen, vore tyvärr ingen utsigt för hand, att denna skuld skulle kunna betalas. Af hvad tal. anfört, fann ban till sist det vara mer än vanligt angeläget att för år 1871 undvika ökad beskattning genom att införa så stora besparingar som möjligt. Och särskildt borde representationen kunna hoppas, ja uttala såsom en pretention, att regeringen under riksdagens lopp icke måtte framlägga några förslag, som afsåge att öka beskattningen utöfver hvad förevarande kongl. proposition innehölle. På hr Jöns Pehrsson hade denna proposition icke gjort något godt intryck, ty väl talades der om högre utgifter, men af besparingar fåge man deremot ingenting. Tal. hoppades likväl, att riksdagen skulle veta att tillämpa en annan princi än den som i detta hänseende hittills blifvit följd. Hvad inkomsterna beträffade, iustämde ban med den förste tal. deri, att bränvinsmedlen och äfven tullmedlen blifvit för högt beräknade. Tal, fäste sig emellertid hufvudsakligen vid utgifterna och ansåg det vara en ren nödvändighet att börja från början, d. v. s. med första hufvudtiteln, om det också ännu, liksom förr, skulle väcka fasa, när indragning å densamma kom på tal. Vidare förmodade han, att åtskilliga anslag på 4:de hufvudtiteln, som tär landets krafter,, skulle kunna nedprutas, och särskildt borde öfningarna under ett eller annat år kunna utan olägenhet anstå. Om officerarnes löner blefve reglerade, hoppades han äfven, att det anslagstillägg af 100,000 rår, som nu utginge till de sämst aflönade bland denna kår, skulle bli obehöfligt. I afseende på nionde hufvudtiteln, anmärkte tal., att anslagen till pensionsväsendet stiger i en oroväckande grad, hvadan det borde ordnas å helt andra grunder. Den för kyrkans nuvarande bögste styresman begärda pension trodde tal. skulle kunna, om den beviljades, framdeles föranleda hela kleresistaten att likaledes i sinom tid begära pension. on N Uppmanade till sist utskottet atti sin mån tillse, det riksstaten ej uppgjordes så, att hvarje riksdag möttes af den föga hugnande underrättelsen om behöfligheten af ytterligare låns upptagande, utan att man ändtligen en gång komme att rätta munnen efter matsäcken. Hr Palander ville, för att ej bli missförstådd, genast från början påpeka, att han ansåge betydliga bes paringar vara å femte bufvudtiteln både önskvärda och möjliga att genomföra, i hvilket afseende tal. äfven hade för afsigt att väcka en motion, som afsåge besparing af flere hundra tusen riksdaler. Ett slags besparing funnes dock, somt vore den största misshushållning. För en skeppare skulle det otvifvelaktigt vara dålig hushållning att anskaffa manskap, som hade föga eller ingen öfning till sjösEn dylik sparsamhet fun nes emellertid tillämpad i den k. propositionen, bestående deri, att anslaget till öfningarne för sjöförsvaret blifvit minskadt oaktadt, såsom tal.i detalj sökte visa, den redan nu, med det högre anslaget, ifrågakommande öfningen vore alldeles otiliräcklig. Enligt propositionen ser det ut, som om: anledningen till denna nedsättning skulle vara att söka i brist på materiel, men genom detaljerade uppgifter sökte tal. lägga i dagen, att de nu befintliga fartygen endast under en kortare del af seglationsåret vore i verksamhet. Det nu anförda skälet vore icke heller det bestämmande, utr, hvad som bland männen af facket ingalunda vore någon hemlighet, den ytterliga oreda, hvari sjöförvaltningens räkenskaper befunne sig och sonr äfven kunde till en del ursäkta de af talaren hör framstälda anmärkningarne. Talaren protesterade emot, att på samma gång de i K. M:ts proposition anförda skäl om materielens otillräcklighet anfördes, man likväl ville förhyra enskildt sjöfolk för sjöförsvarets behof. Det vore otvifvelaktigt misshushållning med statens medel att, på samma gång man icke kunde i sjötjenst sysselsätta mer än en fjerdedel af den befintliga stammen, likväl ifrågasätta anslag till förhyrande af ytterligare manskap. Her Olof Larsson och Östman yttrade sig ot detaljer af den k. propositionen. Statsrådet von Ehrenheim uppträdde egentligen mot den förste tal:s beräkningar, anmärkande till en början svårigheten att ett helt år förut med visshet beräkna inkomsterna. Hvad bränvinsbränningsmedlen beträffade, så hade de år 4869 blifvit upptagna till samma belopp som förut, enär de båda föregående missväxtären, såsom utgörande ett undantagsförhållande, ej borde läggas till grund för beräkningarne. Helt annat hade emellertid förhållandet nu varit; ty oaktadt 1869 års goda skörd hade nyssnämnde medel under samma är betydligt nedgått, och detta utgjorde ett skäl till en nedsättning, som väl borde anses bevisande. Hvad beträffade, att förslagsanslagen skulle blifvit för lågt beräknade, sä och hvad först anginge anslaget till beväringsmanskapets vapenöfning, hade den stora bristen å detta anslag är 1869 berott å de alldeles ovanligt höga prisen å lifsförnödeneter det föregående året och skulle sannolikt nedgå, när dessa pris nu hunnit sjunka. Talaren, hvars föredrag referenten endast med svårighet förmådde höra, slutade med att uttala äfven såsom sin åsigt nödvändigheten af besparingar, men ansåg äfven vara vigtigt att se på de ändamål, för hvilka anslag blifvit begärda. Hr Adlersparre replikerade hr Palanders framställning och ville, såsom chef för det embetsverk denne talare åsyftat, visserligen icke förneka riktigheten af hans anmärkningar mot dess hittills följda räkenskapssätt, eburu han trodde att det icke förtjenade den superlativa dålighet, som samme talare velat tillägga detsamma. Han medgaf dock, att de ifrågavarande räkenskaperna varit förda på ett sätt, som lindrigast sagdt kunde kalJas mindre tillfredsställande,. Det hade derför kostat icke så litet arbete under sistförflutne höst att få dem på ett tillfredsställande sätt ordnade, men då detta blifvit gjordt, bade det visat sig att besparingarne å femte hufvudtitelns anslag skulle kunna göras större än man förut förmodat. Vederbörande hade också nu blifvit anbefalda att föra räkenskaperna På ett mera åskådligt sätt, hvarförutom hela embetsverket vore föremål för en omorganisering. . Hvad beträftade frågan om förhyrande af privat sjöfolk, så vore åsigterna alldeles icke ense derom, hvilket som vore bäst och billigast, antingen att förhyra sjömän från handelsflottan, hvilket manskaps sjöbildning staten icke behöfde åtaga sig, eller att, såsom hittills hos oss, i allmänhet använda matroser. Den förra utvägen hade, såIsom erfarenheten visade, vid större rustningar . blifvit använd och vore således ingenting nytt och loförsökt. Den kunde möjligen vara oriktig denna åtgärd, men icke kunde tal. inse, att den vittnade om okunnighet, såsom Carlskronarrepresentanten , (hr Palander) uttryckt S!g. ! Hr Palander erhöll åter ordet och uttryckte j Å såsom sin åsigt, att han ej begagnat för mycket superlativa uttryck i fråga om sjöförvaltningens räkenska er, då ehefen för detta embetsverk sagt l ungefär detsamma. Emellertid frambar tal. nu sin ; tacksamhet till honom för den ljusning, Som i dessa räkenskaper nu började skönjas. . i Samme tal. hade i sitt anförande oupphörli; kallat honom Carlskrona-representanten; och tal. räknade som en heder att få representera detta samhälle; men en ännu större heder ansåg han det vara att representera sitt land och hoppades att i hans uppträdande intet personligtveller 1okalt intresse skulle komma att skönjas. Utvecklade ytterligare den misshushållning med statsmedel, sam låge deri att förhyra serskildt sjöfolk, då ej mer än en fjerdedel af det förut befintliga knapt kunde erhålla ens det anspråkslösaste mätt fjaf öfning. Visserligen var det tal, väl bekant, att privat sjöfolk blifvit förhyrdt, men detta hade enlast skett vid större rustningar och under helt anden än nu. Så t. ex. behöfdes förr r I andra förhållanden än nu. åf, EA. ATA Nar