Aftonbladet – 25 januari 1870, sida 2

Då hr landshöfding Sparre i förestående skrifvelse förklarar att han icke förmår inse hvad hinder skulle finnas för honom såsom landshöfding att vara delegare i ett inom länet :bildadt aktiebolag, då lagen icke sådant förbjuder, torde vi böra erinra att vi alldeles icke påstått att lagen stadgade något hinder. Det var andra grunder; vi åberopade, och då hr landshöfdingen sjelf förklarar att han v,ieke förmår inse andra hinder än Jlagens, så far man väl här tillämpa ordspråket, att der ingenting finnes, förlorar kejsaren sin rätt. Vi hafva alls icke talat om landshöfdings egenskap af jordegare eller deltagare i aktiebolag inom länet, men då detta nu bringas på tal, nödgas vi säga att sådant, efter vår mening, icke är för hans embetsställning önskligt eller särdeles lämpligt. Det är dock vida skildt från deltagande i ett privilegieradt bolag, hvars åtgärder och verksamhet lagen särskildt ålägger landshöfdingen såsom embetspligt att ötvervaka. Det vore sorgligt för de län, som icke hugnas med landshöfdingar, hvilka fått samma tillfälle och förmåga att spara, som hr landshöfding Sparre, om det icke funnes andra utvägar för landshöfdingar att få blicken öppen för näringsförhållandensa i sina resp. län, än den, hvad oss synes, temligen långvariga och kostsamma, som af ins, anvisas. Hvad slutligen beträffar iris. yttranden om den embetsmans låghet, eländighet, uselhet, som läte sig i ringaste mån influeras af några beräkningar, så häavisa vi till våra yttranden, som icke grundade sig på förutsättning at någon dylik sinnesbes kaffenhet hos de omtalade embetsmännen. I hvad mån åter af