Men hur är det med herr Hult? sade den unga flickan och blickade förläget nedåt. Åh, han reder sig nog, svarade Figge, han springer ju nu efter sin gråa hatt. Han hinner snart fatt oss igen. Och med tasta och stadiga steg fortsatte han vägen uppför berget, följd af den unga flickan, hvars hand lätt hvilade på hans arm. Under tiden höll Nicke på att alldeles förgås af förargelse, der han just tog upp sin råa hatt och försökte att utplåna de bucklor som den fått emot stenarne. Jag önskar att tusan hade alla berg, mumlade han för sig sjelf; jag undrar om hon såg att jag var tvungen att springa? Det måste ha sett trefligt ut. Och så fick: jag en fläck på högra knät också. De måste ha haft kor på bet: här. Anfäkta och regera, sådan otur. Och nu ä de uppe redan. ag kan just undra hvad Figge tar sig för deruppe, jag... tänk om ban passar på att slå för henne. Ja, jag tror honom inte mer än jemnt... han har sett så underlig ut, sem vi kom i land. Och Nicke stretade af bjertans grund för att komma upp igen, men det dröjde ändå en god stund innan det lyckades honom. Svetten lackade af pannan, och hjertat satt honom i halsgropen, lika mycket af ansträng.ning vid uppstigandet, som af oro öfver hvad Figge skulle ta sig till. Hvar ä ni? ropade han så högt han kunde, när han uppnått trefjerdedelar af höjden, är ni redan uppe? Inte något svar. . Nicke blef utom sig. Han tog upp sin näsduk, torkade sig i pannan och fortsatte uppstigandet med förtvisdans mod. Forts.)