otför! Kom hit i stället och bjelp mig att få henne på fötter igen! Men det, var lättare sagdt än gjordt. Nicke försökte att hasa sig nedåt så försigtigt som möjligt, men han var. för tung. Inom kort kände han att han fick för mycket fart, och ör att icke förlora balansen måste han fortsätta att hasa utföre fortare än han ville. Snart hasade han icke längre, det blef fullt språng utaf, och inom några minuterlåg han hofvudstupa nere vid foten af berget med halfva kroppen inne i en enbuske, medan den gråa hatten på egen hand fortsatte färden ut på ängsbiten nedanföre berget. Hvar fan tog du vägen, Nicke? ropade Figge, i det han försökte resa sig upp ur sin knäböjande ställning, utan att likväl släppa sitt tag om den unga flickans lif; hur är det, mamsell Lotten, gjorde ni illa er? Nej, inte. det ringaste., svarade denna rodnande, jag blef bara litet rädd. ViStockholmsfruntimmer äro ju pjäkiga bara af ovana. Om nu herr Bergström släpper mig, så tror jag att jag kan reda mig sjelf. Det kan ni bestämdt inte! menade Figge och behöll sitt tag. SJo bevars, det är inte farligt! och dermed ville hon göra sig lös, men som hon kände att hon halkade på nytt, så fann hon sig, rodnande och förvirrad, i sitt öde, och blef qvar der hon var. Ser mamsell Lotten det, att det inte är så lätt., smålog Figge, jag känner till skärgårdsbergena, jag... de ä hala som tusan. Nej, låt nu mig först resa mig upp och tag mig sedan under armen, så skall det nog gå bra. . Och inom kort var Figge på fötter igen, och lade hennes mjuka och runda arm under sin, och bra gick det.