också? frågade Figge med något osäker stämma, i det han räckte henne en liten blå blomma, som han plockat strax bredvid, och låta den göra sällskap i albumet? Jo, tack så mycket! den är också förtjusande, vacker! svarade Lotten och tog den helt okonstladt, medan Figge reste sig upp från sin knäböjavde ställning, och Nicke vände sig om för att gå förut, just i lagom tid för att se den täcka rodnad, som spred sig på den unga flickans kinder, just då Figge hade stigit upp och vände sig emot henne. Snart var man framme vid berget igen, och nu började uppstigandet. Figge gick förut för att visa vägen; efter honom kom Nicke, ty det gick ju inte an att gå efter ett ungt fruntimmer uppför, — det hade varit alltför oartigt. I början gick alltiog bra, men just när de voro, halfvägs uppe mot kumlet, hörde Nicke ett litet nödrop bakom sig, och skulle just vända sig om för att se efter hvad som orsakade det, då han hastigt såg Figge, som var snabbare på benen än han, kasta sig handlöst förbi honom, under utrop af: För Guds skull... mamsell Lotten! gjorde ni er illa? Försök. att -hålla: er qvar..: jag är genast hos erl, d Och när Nicke slutligen vändt sig om, ty berget var mycket halt der han stod och den tunna mossan slant undan fötterna, så såg han Figge för-andra gången liggande på knä, och stödjande sig med högra handen mot berget, medan. den andra omfattade Lottens smärta lif, så att hon nästan hvilade . hans famn. Nicke skrek till af förskräckelse; Skrik inte!s ropade Figge, det är inte farligt! Mamsell Lotten höll på att halka