Den der förbaskade Figge! mumlade Nicke för. sig sjelf, så ska han vara botanist också! Men det är bäst att jag följer med henne; det vore inte passande att lemna dem ensamma, Har mamsell Bergfelt hört sägnerna om det här kumlet? frågade han, i det han följde efter henne, det påstås i trakten att det lär ska spöka här om qvällarne. s Men den unga flickan hörde honom icke. Hon var redan inne bland träden, och när Nicke, varm och flåsande, kom efter, så såg han huru hon stod vid Figges sida, lutande sig ned öfver marken, medan denne åter lå; på knä invid en tufva och visade henne på den lilla hvitröda blomman, som lindade sina fina refvor omkring mossan och lingonriset. Ah, hvad den är vacker! hvad den är oudomligt söt! ropade -den unga flickan, i det hon sökte upprycka en af refvorna, och Nicke såg, med svartsjuka i bjertat, huru hennes och Figges händer möttes vid försöket. Jaja, men vi få väl allt lof att skynda oss och se på stenkurmlet, om vi ska hinna fram till Fredriksborg till middagen!s sade Nicke temligen kärft. Åh, vi hinner nog! svarade Figge utan att se upp, gummorna få ro så Mycket raskare sedan. Ja, och ni får inte bli ond, herr kunglig sekter!, tillade Lotten. med sitt mest intagande leende, men ni skall veta, att jag är ett stackars instängdt stadsbarn, som inte är van vid sådana här högtider! Seså der, nu har jag en hel hop! Tack, herr Bergström! Hvad ni var snäll, som visade mig på dem! Jag skall pressa hela refvan och lägga dem i mitt album! Vill ni inte då ta den här lilla veronican