ro omkring med båten, medan de tre passagerarne gingo för att se på stenkumlet. Sedan man druckit ännu ett glas portvin och -Nicke denna gång i högtidliga ordalag föreslagit en skål för deras ärade gäst — er skål, som hon besvarade med några ord af tacksamhet för deras uppmärksamhet mot en okänd — satte man sig i gång till promenaden. Nicke tog mod till sig och bjöd Lotten sin arm, som hon med ett smålöje emottog, ehuru hon dervid kastade en hastig blick på Figge. som om -hon undrat hvarför icke han bjöd henne armen. Men denne gick i stället strax bakom dem och tycktes mot vanligheten för. sänkt i temligen allvarliga betraktelser. Efter en qvarts timmas ganska besvärlig väg genom stenrösen och öfver ljungfält, OMVEeXlande: med temligen sanka små dalsänkor mellan bergen; var man framme vid foten uf det ganska försvarliga berg, på hvilket sten kumlet låg, . Nu fär jag tacka kunglig sektern så myc keto, sade Lotten; men här är det visst bäst att gå ensam. Vi kunde annars falla omkull lätt nog båda två. Åb, tror mamsell Bergfelt verkligen att jag skulle kunna bära mig så oskickligt åt? frågade Nicke och såg dervid så gudsnådlig ut, att den unga flickan hade svårt för at! bålla sig för skratt. v Men hvar tog..herr Bergström vägen?a frågade hon, för att komma ifrån saken. Jo, här är jag, hördes Figges muntra stämma bakom några krokiga tallar, jag ha gjort ett fynd... jag har hittat på en liter koloni af Linnea här ibland lingonriset. Åh, får jag se! utropade dengunga fickan hastigt, i det hon skyndade ät det håll hvarifrån rösten hördes, jag som aldrig set någon Linnga aunat än pressad!o