nad blixt vild. Han hade föregående dagen skrifvit till denne och begärt att få blåsyra eller kloroform,. med förklaring att han ville taga lifvet af sig för att undvika skammen för sin familj och lofvade apotekaren 1000 francs till vedergällning för denna tjenst. Samma dag skref han till sin bror, att det skulle lyckas honom fly; att han med den blåsyra eller kloroform, som han kunde förskafta sig, skulle göra sig qvitt fångknekten och soldaten, som bevakade honom, taga den senares kläder och sålunda förklädd med lätthet zunna komma ut ur fängelset. Ögonblicket nalkades. Hr Claude frågade, om han framhärdade I sina uppgifter; med ögonen alltjemt nedslagna svarade ban med svag röst: Ja, det gör jag. Man företog den sista vandringen. Han gick illa och med svårighet, utan tvifvel till följd af bojorna, som besvärade honom. Det hade knappt börjat dabas, från den grå och mycket låga himmelen framskymtade en ännu så obestämd dager, att det hade varit omöjligt att läsa ett bref. Når man slog upp dubbelportarne till La Roquette, utanför hvilka rättvisans hemska redskap syntes, gjorde den lifdömde en knappt märkbar ryckning bakåt och vacklade. , Stödd af skarprättaradrängarne, och åter lugnad af presten, steg han öfver tröskeln och kom fram till foten af schavotten. Här omfamnade han två gånger presten och sade till honom med hög röst: Säg till hr Claude, att jag framhärdar i mina uppgifter.. På första trappsteget stannade ban, vände sig om och ropade åter: Säg, att jag framhärdar! Presten, som höll på att aflägsna sig, vände sig om och svarade: Var lugn, jag skall säga det. Med möda gick han uppför de tio trappstegen, stödd och framskjuten af skarprättaren, som slöt sig tätt till honom. Man ställde honom framför bomen, som genast sänkte sig. I detta ögonblick återvaknade vilddjuret hos denne man. Hans undergilvenhet försvann och han ville icke dö. Han kastade sig åt höger, och då han af skarprättaren fördes tillbaka till midten, visade han prof på den utomordentliga energi, vighet, spänstighet och styrka, som gjort honom så fruktansvärd. Stödjande sig med magen mot bomen, hukade han sig ned, kastade sig framåt, så att han med axlarne kom förbi den runda urbålkniog, der hans hufvud skulle ligga. Skarprättaredrängen, som stod fram. för, fattade honom i håret och knuffade honom tillbaka; skarprättaren fattade honom i halsen för att draga honom bakåt. Plötsligt sänkande hufvudet, tillfogade Tropmann honom ett bett i tummen. Skarprättaren, som är utomordentligt stark och vig, lyckades få honom i rätta läget iurhålkningen, bilan föll blixtsnabbt, och korgen tillslöts öfver den afrättades lik. Allt hvad nu berättats upptog icke 20 sekunder. vörsigtighotamått hade omsorgsfullt blifvit vidtagna af vederbörande myndigheter; alltsedan midnatt hade alla gator, som leda till Roquettetorget. varit bevakade och afspärrade af starka polisaf. delningar, af detachementer af gardes de Paris till fots och till häst samt af Scinegensdarmerie. Folk massan hade blifvit så långt som möjligt tillbaka trängd bortom Vacquerieoch Gerbier-gatorna Denna pöbel betedde sig, såsom vanligt vid dylika tillfällen på ett rått sätt, skrålade. tjöt och sjöng