Mördaren Tropmanns afrättning. I onsdags morgon blef Tropmann afrättad, precis då klockan i La Roquette slog 7. Sannolikt hyste han icke längre något tvifvel om det öde, som väntade honom, ty de båda sista nätterna lade han gig fullt påklädd på sin säng, likasom om han veJat vara färdig för det sista ögonblicket. Kl. !, 7 begåfvo sig fångpredikanten, chefen för säkerhetspolisen, föngelsedirektören, poliskommissarien för il:te arrondissementet och notarien vid den kejserliga domstolen med två fångvaktare i spetsen till den cell, der Tropmann tillbragt sin sista natt. När man inträdde dit, var han redan uppe. Då han fick se denna samling af personer komma in, hvilket antydde att hans sista timme slagit, blef han alldeles röd, och halsådrorna svällde synbart upp. Han stod stödd mot bordet, orörlig med nedslagna ögon och samma skrymtaktiga och dolska utseende, som han brukade antaga, då man betraktade honom. Hr Claude, säkerhetspolisens chef, tilltalade honom mycket lugnt och mildt och tillkännagaf för honom, att hans kassationsbesvär blifvit ogillade och hans nådansökan afslagen, samt besvor honom att i denna högtidliga stund berätta sanningen om de brott, han hade begått. Med någon otålighet svarade Tropmann: Jag har talat sanning. — Derefter upprepade han två gånger: Det var icke jag som mördade, det var icke jag som mördade!s Man talade om hans förmenta medbrottslingar, hvilka han uppdiktat (sedan han under den förberedande undersökningen gjort så fullständiga bekännelser som möjligt) för att missleda domstolen och vinna tid; man bad honom namngifva dem. Han tycktes tveka något, böjde ned hufvudet djupt och svarade med knappt hörbar röst: Nej, jg kan icke.Man tog af honom fyängeröjan oci ängelseskjortan. Man fick då tillfälle att betrakta de utbildade musklerna på havs bröst och skuldror; hans fasta öfverarmar och spensliga underarmar samt hans långa och starka händer. Man klädde på honom hans skjorta; långsamt och med denna, så att säga, skygga betänksamhet, hvarmed han brukade göra allt, tillknäppte han henne vid halsen och handlinningarne. Man satte Ster på honom tvångströjan; alla öfriga aflägsnade sig härpå, och han lemnades ensam med presten. MNär ban åter visade sig, gick han rak eller snarare styf, mycket tydligt bemödande sig att antaga en stadig hållniog, hvilken man märkte vara ansträngd och tvungen. Utan hjelp och med lätta steg gick ban uppför de tjugusex trappstegen. Han genomvandrade den långa gången, steg utför den trappa, som leder till förmaket, snafvade på sista trappsteget, inträdde i den lilla salen, alltjemnt med nedslagna ögon och utan att yttra ett enda ord. En skarprättaredräng, en gubbe med darrande händer, upplöste långsamt och likasom kännande sig för vid skenet af två lampor, tvångströjans snören, och började derpå vira remmarne omkring hans handlofvar och armar; gubbens vackra och svaga fingrar fubblade vid hvarje rörelse, fingo ej reda på hålen för spänntömarne och togo misste om dem. Stående upprätt, uthärdade Tropmann temligen lugnt dessa dystra förberedelser; men emellanåt darrad2 hans hufvud; hans ögon, som alltjemt höllos neåslagna, sågo svullna ut, och muskeldarrningar böljade utåt ryggen och skakade axlarne. Man lät bonom sätta sig, och AKNDPEE håret på honom, presten jäste bönen med mycket svag röst. I detta ögonblick inträdde vanmakt; den lifdömde tycktes sjunka ihop, han ötyerväldigades af kraftlösbet. Han höll läpparne ständigt hoppressade. Han lyfte upp ögonen; hans blick föll på fångelsets apotekare och blef med en genast slock8) Närmare upplysning härom lemna de hittill utgifoa kartorna och beskrifningarne, tils hvilka jag äfven räknar Öfvervigtskartan öfver glaciallerans utbredning samt Bidrag till kännedomen om Sveriges qvartära bildningar. se) Jag har vid denna slutberäkning uteslutit Skåne och Södra Halland, emedan befolkningen derstädes redan länge förut förstått att tillgodogöra sig de rika tillgångar af det ena eller andra slaget af dessa jordarter, Bom der