andsträckor, inom de tre första länen tillsammans omkring 80, i Skaraborgs län omkring 35 och i Bohus län vid pass 30 qvadratmil. I Elfsborgs län har den blifvit uppdagad på de stora slätterna kring Alingsås, Wårgårda och Herrljunga, d. v. s. inom en areal af v. p. 7 qvadratmil, äfvensom i Atradalen kring sjön Asunden och söder ut. I Wiskadalen var den förut känd på några puukter och äfven tillgodogjord af landtbruket, men kännedomen om dess vidare utbredning der ochiflera tillstötande bidalar ären frukt af de geologiska undersöknpingarne. Sådant är förhållandet äfven i Halmstads län, 47 qvadratmil, södra delen af Kalmar och Carlskrona län, 16 qvadratmil. Uti nordöstra delarne af Upland har undersökningen uppdagat mäktiga bäddar af kalkhaltigt krosstensgrus, dels uppgående alldeles i dagen, dels betäckta af tunnare lager vanligt sådant grus (icke kalkhaltigt). Denna bildning sträcker sig allt från Gefle och Löfstabugterna söder ut ända förbi Norrtelge och nedemot sjöarne Garnviken och Walloxen eller inom en arealaf vid pass 40 qvadratmil. Samma slags kalkhaltiga grus har likaledes blifvit funnet i Westergötland, der det utbreder sig från Sköfde ner till Ulricehamn inom ett område af v. p. 30 qvadratmil. Båda dessa aflagriogar, såväl den i Upland som den i Westergötland, voro förut fullkomligt okända 5). Genom de geologiska undersökningarne har det således tills dato blifvit utrönt, att den såsom ett medel till landtbrukets förkofran så vigtiga jordarten lermergel finnes utbredd inom en sammanlagd areal af omkring 400 qvadratmil och att det för samma ändamål icke mindre nyttiga kalkhaltiga krosstensgruset finnes att tillgå inom ett område af v. p. 70 qvadratmil 6). Sveriges landtbrukare ha sålunda härigenom erhållit uppl sning om, att inom en areal af omkring 7 vadratmil tillgång fiones på ämnen, som i hög grad ega förmåga att öka alstringskraften hos den jord, till hvilken de blandas. Huruvida, efter det undersökningarne framlagt ett sådant resultat, fördelarne af desamma i agronomiskt hänseende verkligen kunna anses förtjenta att inför allmänheten stämplas såsom varande så godt som inga, må artikelförf:s rättskänsla sjelf afgöra. Hvad vidare beträffar den gjorda anmärkningen, att utrönandet af torfmossarnes förekommande och utsträckning äfven utgör föremål för de geologiska undersökningarna ehuru detta skulle vara af vigt mera i allmänt ekonomiskt, än i rent agronomiskt hänseende, så torde det nu äfven för art.-förf. vara klart, att en sådan åtgärd både rättfärdigas och föreskrifves af sjelfva den plan, som för undersökningarna blifvit utstakad. När alla andra jordlager böra uppmärksammas under aktgifvande på deras vetenskapliga och ekonomiska betydelse, huru vore det då ens tänkbart att förbigå våra torfbildningar, dessa hittills åt glömskan nog mycket lemnade ofantliga skatter, hvarmed naturen så rikt välsignat oss? Erfarenheten bar ock ådagalagt, att de bemödanden, som i denna riktning blifvit nedlagda, icke varit förgäfves offrade. Ty de upplysningar undersöknivgarna lemnat öfver dessa torfmossars antal, storlek och approximativa värde inom de hittills bearbetade delarna af vårt land, kunna — och detta skall sjelfva art.-förf. icke mäkta bestrida -— med skäl anses såsom ett bland de mest tillfredsställande resultat i ekonomiskt hänseende, som at detta företag ännu vunnits. Art.-förf:s påstående, att detta kunnat utrönas genom vida mindre kostsamma tillrustningar, håller således streck endast i det fall, att de geologiska undersökningarna icke skalle existera. Men då detta nu är ett faktum, så följer deraf, att hvar och en annan vid sidan af dessa undersökvingar företagen anordning, för att uppnå samma mål, endast skulle leda till en onödig extra utgift för staten, medan samma ändamål pu lätteligen kan vinnas samtidigt med flera andra fördelar. Axel Erdmann.