Aftonbladet – 24 januari 1870, sida 2

bar lycka. Han höll den triumferande mellan tummen och pekfingret, och lyfte den högt i vädret, medan Figge deremot mera blygsamt bar tre små pankor uppträdda på en björkqvist. Se bara sådan fångst b ropade Nicke på långt håll och svängde sin aborre i vädret; men såg dervid icke att en stor sten låg för hans fötter, hvilket hade till följd att han stupade rak lång på näsan, och det med en sådan fart att aborrpinnen flög rakt ut i sjön, der han genast begagnade sig af tillfället för att dyka till botten. Det var en kort glädje, kära Nickeby ropade Figge skrattande med full hals, men var lugn, du, vi ska supa på honom i alla falll Ahl jag ger tusan! svor Nicke förargad, sen sådan förbaskad sten! Och så skulle jag till på köpet skubba af skinnet på händerna! Gjorde ni illa er? frågade Lotten deltagande, sedan hon först i smyg skrattat rätt godt åt det komiska i Nickes missöde; kom, så ska vi badda på med litet vatten!. Och Nicke hade ingentivg emot att öfverlemna sina knubbiga händer i den unga flickans vård, utan önskade till och med att han gjort sig ännu värre illa, för att få stanna så mycket längre under en sådan läkares händer, Men det var icke så illa, eller så väl — ch snart satt man omkring det trefliga stenvordet, vid hvilket den unga flickan spelade värdinna på det naturligaste och älskvärdate sätt i verlden. Man gjorde heder åt anättningen och den unga tickan icke minst. lon åt med en förträffiig aptit, och de hvita emna tänderna knaprade med hjertans lust å det möra knäckebrädet, utan att på minta sätt vara glupska; men. otkså utan att enera sig (Forts)