Aftonbladet – 24 januari 1870, sida 2

Det är alldeles förfasligt rara herrar det der, ska lilla mamsella tro! hviskade hon förtroligt åt Lotten, i det hon kom upp ur båten med en af de lösa tofterna, som, lagd på ett par smärre stenar, blef en förträfflig bänk; och det ska jag då säga var en riktig herretur att råka ut för dom! För si, vi ha rott den ena i flera år, och han är då alltid så glad och så beskedlig, så... fast inte har han väl mycket, stackare,., men se den der lilla, han som ser ut som en kyrkengel i syna, han ska! ha ett grymt stort hus på Fagårdslandet, och rara herrar ä de båda tvaln Jag tycker också rätt mycket om dem la svarade den unga flickan; men vill nu madam säga till dem att det är i ordning. Ja Jesses, hvad ja det vill! sade gumman och sken som en sol, och derpå skyndade hon sig ner till båten, der den andrå satt, och sade med en viss förmanston: skynda sig, Svanbergskan, och säg till åt herrarne att det är i ordning; hon har yngre ben än jag, och jag ser så rasande illa här i stenarne.n Åhja, kantänka det! det är så vigt att skylla på ögon, gudbevars mumlade den andra, men begaf sig icke desto mindre genast på väg. Och nu passade den äldsta gumman på under tiden att anställa en liten försigtig examen med den unga fickan, hvarifrån hon var, och om hennes föräldrar lefde, och om hon hade någon fästman, och mycket annat, Hon blef likväl inte mycket klok, ty Lotten svarade mycgket undvikande, och om en liten stund kömmo de båda vännerna tillbaka och afbröto det lilla improviserade husförhöret. Nicke sken som en sol; han hade fått en wborrpinne på ett halfnvarters längd, och för Rp genpin Stockholtisttekare är det en oskatt