ten, jemte det han uti ett par noter ikorthet upprepat de bekanta sägnerna om Lucidors härkomst och öden, hufvudsakligen nöjt sig med att adoptera Sondtns omdöme om honom. Han har dock icke kunnat underlåta att tillägga den anmärkningen: Det kan icke nekas, att man i alla hans bacchanaliska qväden märker en aflägsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som sedermera med fulländningens glans framträdde i de Bellmanska dryckesvisorna. Atterbom har uti sin skildring i Siare och skalder äfven lagt den Sondenska uppfattningen till grund och för öfrigt gått ut från denna uppgift om hans oäkta börd, i hvilken man funnit en så lämplig förklaring till hans väsen och olycksöden, i det han skulle stå i historien såsom ett blekt och blodigt bevis på Går-an-teoriernas värde. Atterbom sam-. manfattar i korthet hans biografiska omständigbeter på följande sätt: vFödd sannolikast på 1640-talet; student och vagabund; mördad på en källare i Stockholm 1674), I omordandet af dikterna förekomma rent faktiska misstag, såsom då ÅA. förmenar, att det var det Gilliarekvaal som Lucidor skref till Christoffer Gyllenstiernas och Gustava Johanna Oxenstjernas bröllop, som vållade hans arresterande för en, tid, då det i stället var det, som han senare samma år (d. 18 Nov. 1669) egnade åt Conrad Gyllenstierna och Christina Ulfsparre. Atterbom uttalar äfven det på inga historiska vitnesbörd stödda, men af valgus om en mängd andra diktare fällda påståendet, att han under sin fruktsammaste tid näppeligen skref en enda rad nykter,. Malmström har i sina Gruäddrag af Svenska vitterhetens historia alldeles förbigått Lucidor, som han förmodligen ansett alideles uttömmande behandlad af Atterbom, då han deremot talar ganska utförligt, t. ex. om den obetydlige Holmström, som han hedrar med benämningen Bellmans föregångaren. Det är P. Wieselgren, som äran tillhör att ha gifvit ett nytt uppslag till kännedomen om Lasse Johansson Lucidors personlighet. I det senast utkomna häftet af Biografiskt Lexicon, Ny följd, har han skrifvit en tillläggsartikel i afseende på Lucidor, som innehåller flere meddelanden af stort intresse. Genvom forskningar i Albo häradskista och i nämnde härads dombok för 1664—70, gepom gamla protokoller från Göta hofrätt och lere gamla handlingar ha Lucidors lefnadsförhållanden trädt i en annan dager. Han var född1642 och son af Johan Lars Humerus, komminister och sedermera kyrkoherde i Lekaryd och Aringsås af Wexiö stift samt dennes hustru Gunnila Bondesdotter, och tillhör sålunda en slägt, som på mångfaldigt sätt är befryndad med de gamla berömda småländska prestslägterna Wiesel, Linneus, Wexiohius m. fl. Det vill synas som skulle den unge Lars, tillföljd af de ovanliga snilleanlag och de omfattande insigter han ådagalade såsom student i Upsala, ha blifvit utnämnd till informator för riksamiralen C. G. Wrangels son och såsom guvernör med denne fått göra resor i främmande länder. Det var efter återkomsten från dessa som den liflige och beefvade unge mannen vid ett besök i hemoren förälskade sig i och blef älskad af en adlig röken Magdalena Sjöblad, som han med så varm hänförelse besjungit under namnet Marsaris. Kärleksförhåliandet utvecklade sig derhän, att de båda älskande glömde, att de ej voro gifta. Fröken Sjöblads fader blef derfver så förgrymmad att han stämde den ofrälse prest-onen till Albo häradsrätt, der ikväl hr Sjöblad lät sig genom Lars Johanssons och hans föräldrars böner beveka, att van villa förlåta Lars, gifva honom sin doter till hustru och bedja hos öfverheten att ran måtte undslippa straffet. Det fanns då ;.mellertid en aristokratisk förordning af mycket ärskt datum (af 1665), hvilken häradsrätten cke vågade förbise, och den förfrågade sig lerföre hos Göta hofrätt, som resolverade, utt den icke kunde annat göra än Lars Joiansson, som en lösker och ofrälse man är, stricto jure döma till att slita ris och sedan iket förvisas. K. M:t resolverade sedermera, att till följd leraf att Lars Johansson hade sådana qvaiteter, att han förmodligen med tiden lärer ig kunna evertuera, han skulle slippa ned två års landsförvisning. Äfven detta traff synes ej ba gått i fullbordan; men senom sjelfva domen var hans bana afbruten; ;ch då löftet, att han skulle få äkta Maglalena Sjöblad icke gick i fullbordar, utan an blef från henne för alltid skild, kände an sig ock för alltid vigd vid olyckan och gaf ig sjelt utan all affektation benämningen den olyckligen. Kongl. Krigsvetenskops-Akademiens Handlingar och Tidskrift. Första häfiet (15 Januari