Aftonbladet – 21 januari 1870, sida 2

Figge deremot kunde på sina fem fingrar, ban som -hvarje sommar plägade gästa en af segelsällskapets kuttrar, så hade Nicke olyckligtvis så mycket bättre tid att se på och beundra den uvga flickan, som isynnerhet var vacker när hon med förvånade, stora, blå ögon såg på Figge hvar gång han omtalade något alldeles nytt för henne. ch nytt för henne var nästan allting, stackars Kiteni. När Figge visade henne på Fjäderholmarnas värdshusbyg nad och särskildt den lilla nere vid stranden belägna byggnaden, der skärgårdsfolket har sina små bal-parter, sedan de förut rott fem eller sex mil med en tung fisksump, utropade hon: Hvad det måste vara för ett dugtigt folk, och hvad jag gerna skulle vilja se en sådan dans! Har ni sett det, min herre? Mer än en gång! svarade Figge, och ni må inte tro att man der ser några trötta och långsamma valsörer! Nej det är lif och ust så att glädjen står högt i taket. När jag sista gången såg en sådan der bal, så voro de raskaste dansöserna ett par unga lickor ifrån Stora Möjan som först rott sina itta mil i ganska hård motvind, och som nu lansade ända till fem på morgonen. När jag frågade dem hur de kunde stå ut med så mycket dans efter en så ansträngande odd, så svarade de helt gladt: Hå kors! odden kostar bara på armarne, den... en san väl behöfva röra. på bena litet också, ä att en blir jemntrötter. Och -det var ett par unga flickor? Ja, knappast tjugu år och friska och starka som riktiga bondrosor!o Det är annat det, än vi stackars stadslickor, som bli trötta om vi bära hem ett rågorlanda bjelpligt paket från en bod! Ack, tvad jag gerna vilie vara på landet! Men