Aftonbladet – 20 januari 1870, sida 2

tog stöflorna upp ifrån golfvet, ja, nu ska jag då blanka dem i glädjen, så de ska skina som solen i Carlstad! Och Stina satte af ut på dörren, så lätt som hon varit en tjugo års flicka. Det är märkvärdigt, tänkte Nicke, vhbvad jag ändå har för ett fruntimmerstycke. Den der gamla Stina har ställt till det der utaf ren svartsjuka. Men vänta mig, hon, nästa gång tiger jag, då jag får mig en flamma. Och här slutar berättelsen om Nicke Hults första flamma, som fem månader derefter var en liten söt och strålande ung fru. Xx. Det gick efter den betan en lång tid om, innan Nicke vågade med något mera pröfvande blick se på något fruntimmer. Han affekterade till och med ett visst qvinnobat, och man hörde honom ofta i glada lag recitera Tegnårs Vinkiogabalk, egentligen bara för att få tillfälle att med riktigt sjelfbehagligt eftertryck få framhålla den bekanta strofen: : Mö är fridlyst å land, får ej komma ombeörd, var det Freja hon sveke dig doek; Ty den gropen på kind är den falskaste Erop, och ett nät är den flygande lock!s Och till omvexling, tog han ibland Kun Bele och Thorsten Vikings son, för att me samma eftertryck och i djupaste bas han kunde åstadkomma, få framslunga strofen: Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, Ej somnad orm, ej talet ai knäsatt mö; Ty qvinnans bröst är svarfvadt på bjul som rullar Och vankelmod bor under de liljekuilar!s Detta undantaget, var Nicke Hult samma godmodige ovh skinande ljusbild som vanligt, och en vacker: dag på sommaren, ett par efter de händelser jag nyss berättat; sågs