Aftonbladet – 19 januari 1870, sida 2

jag säger jag som Minchhasen: det här ska du ta mig fan inte ha gjort för inte! Kan du tänka dig, min gumma, fortfor han ovanligt blid, i det han sköt ifrån sig Edvard, och i stället fattade hustruns händer, jag satt derborta på Kronan och kunde rakt inte få Ölander med mig, för der var några norrländningar och en hel mängd bekanta, och så gaf jag mig at ensam, för du vet att jag just inte är så rädd af mig. Men se, jag skulle Gudbevars snedda af öfver kyrkogården, och bäst som jag går der i mina penseer, så rusar ett par kanaljer fram ur en vrå borta vid koret och kastar sig rakt öfver mig och ville åt plånboken. Jag streta emot och skrek på polis, men inte fanns det någon sådan till hands, det var ju klart, det, och ingen annan heller, och som jag just inte godvilligt tänkte släppa ifrån mig min plånbok som jag har ett par tusen krigare i, så bade det väl allt varit ute med mig — om inte Edvard här kommit till min hjelp. Hörde du att någon ropte, efter du kom så der som ett skott öfver dem? Jan, svarade Edvard, som nu ledt fram Clara till bordet, och satt sig leende och lycklig bredvid henne, jag kom direkte från högvakten och gick Drottninggatan framåt, och som jag vek in på kyrkogarden, så tyckte jag mig höra ett rop bakom kyrkan, hvarpå jag sprang fram. Och i grefvens tid kom du, hederspojke. För det började ta åf med mina krafter, och den långa kanaljen hade just kilat ner sin hand i bröstfickan på mig, när du högg honom i nacken med knutna näfven, så att han stöp på hufvudet. Ett hedersnyp, min gosse, som jag aldrig glömmer. Men, så der ja! kom hit, Clara, min flicka, så får jag pussa dig. Det är väl egentligen dig jag har att tacka för att den der spetevinkern kom? Hvasa?