Aftonbladet – 19 januari 1870, sida 2

så folktom om qvällarne, och så här nära julen, så... Men det är ju gaslysning! sade Nicke i lugnande ton, och dessutom ser inte herr Stark så klen ut att han behöfver frukta några illgerningsmänt, Hvad som förvånar mig,, utbrast Clara, är att inte Edvard kommit... han lofvade så säkert! Men han har kanske blifvit kommenderad på vakt, fast han inte visste at det i onsdags. Och för att fördrifva tiden satte Clara sig till pianot och spelade och sjöng, utan någon stor röst och någon mirakulös skicklighet; men enkelt och utan anspråk. : Sedan hon sjungit, bad man Nicke sätta sig till pianot, och för att lindra hjertesvedan gjorde han det också och sjöng några studentvisor som mycket roade damerna. På det sättet blef klockan tio och hon blef half elfva, och det var redan dukadti salen; men ingen Stark hördes af. Frun började bli allvarsamt orolig, och stämningen blef allt dystrare och dystrare. Slutligen beslöt man sig för att gå till bordet, — men just som man skulle sätta sig, hördes buller och röster i trappan, och derpå en ringning så att det genljöd i-hela, huset. IX. Der ha vi pappa! ropade Clara och skyn: dade upp för att öppna... Som hon öppnade dörren gaf hon till ett anskri och for tillbaka som om hon sett ett spöke. Hvad i Herrans namn är det? ropade frun och skyndade ut; men också hon uppgaf ett rop af förfäran. Seså, skrik inte, qvinfolk! hördes Starks stämma hesare än vanligt, det är inte farligt. Kom in, hederspojke... förbaskade hederspojke! NSeså, lugna er, vet jag.. det är