Aftonbladet – 19 januari 1870, sida 2

Och Starken slöt den högt rodnande Clara i sina armar och tryckte en smällande faderskyss på hennes nyss så bleka, men nu åter rosenröda läppar. Och sedan det var gjordt så fick frun sig också en kyss, och sedan sade Stark, i det han torkade sig om munnen med afvig hand: Seså der ja! Och nu kan en behöfva sig litet kraftigare föda! Antäkta, hvad högra benet värker, jag knuffa mig mot en grafsten, ska jag säga! Skål hedersbror! — det var åt Nicke — det var gentilt af dig att du har setat och hållit fruntimrena sällskap? Nu ska du också få vara med på en såkallad familjefest, för jag märker det lär inte vara värdt att streta emot längre!, Pappa! utropade Clara, skulle du vilja? Farbror! ropade Edvard på samma påog, är det verkligen möjligt att... Ja, visst san är det möjligt! En kan väl ha bjerta fast en är slagtare, vet jag! Inte kan jag tacka dig så som jag skulle göra, inte... pengar vet jag att en inte betalar tocke der med... Clara får tacka dig i mitt ställe, och om du sjelf inte har något emot det, så ta du fästmön din i famn! Att Edvard icke hade något emot detta, kan litet hvar förstå, och Nicke slöt igen ögonen för att icke se hur många rosor den lycklige gradpasseraren plockade från de vackra läppar som nu med så mycken ömshet och lycksalig glädje hviskade hans namn. Och så fort du får din löjtnansfullmakt, så ska ni få hålla bröllop, och kunglig hedersbror här, bli förste marskalken, och då får han bestämdt koka ihop några nya verser till tärnorna! Inte sannt, bror Hult! Jo.... jo jag tackar! jag skall försöka! stammade Nicke, i det han gjorde jätteansträngningar för att kunna på öfligt sätt svälja den stekbit som ham vände i sin mun