Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 3

af grosshandelsklassen inom hufvudstadens borgerskap utsedd till representant i borgarståndet; der han redan från början intog en framstående plats och ehuru nyvald riksdagsman gjordes till ledamot af statsutskottet. Han räknades då till den liberala oppositionen i borgarståndet. Det var i anslagsfrågor, som han emot regeringen gjorde gällande sina stränga sparsamhetsprinciper och derför kom i en -prononceradt oppositionel ställning. I de rent politiska frågorna och i afseende på näringsoch handelslagstiftningen intog han deremot icke samma ståndpunkt, som den fraktion, hvars främste representant var Thore Petre. Man har föreställt sig, att Schartau, då han under de s k. valordningsstriderna i hufvudstaden 1858 och 1859 med så mycken värma och energi uppträdde emot den lika rösträtten vid riksdagsmannaval, skulle derigenom ha affallit från sin förra politiska liberalism. Men ett sådant föreställningssätt är icke riktigt. Han uppträdde vid 1840 års riksdag emot konstitutionsutskottets representationsförslag och Tahade en sådan reform, som innebure bibeållandet af de fyra stånden, men så att de alla blefve organiserade genom val, tillökta genom ombud från de då orepresenterade klasserna och sammanförda på två rum. Äfven under de båda nästföljande riksdagarne var han representant i borgareståndet, men undandrog sig sedermera af enskilda skäl förtroendet att bli återvald. Ehuru han icke var någon vän af det kongl. representationsförslag, som segrade i December 1865, visade han dock den aktningen mot det nya samhällsskicket, att han, som förut, med åberopande af sin uppnådda ålder, undanböjt både riksdagsmannaoch stadsfullmäktigval, mottog det af hufvudstadens kommunalrepresentation visade förtroendet att vara en af hufvudstadens fyra representanter i första kammaren. Det är klart, att äfven Schartaus utmärkta egenskaper skulle göra sig gällande på andra områden och framför allt skulle tagas i anspråk för hufvudstadens kommunalväsen, som den tiden uteslutande berodde af borgerskapet. Det fanns under en lång följd af år icke något vigtigare kommunalt förtroendeuppdrag, för hvilket man ickei främsta rummet tänkte på honom. Han undandrog sig icke heller gerna under sin fulla mannakrafts dagar något dylikt förtroende; han ansåg det för en medborgerlig pligt att icke makligt skjuta ifrån sig besvär för det allmännas skull; och i alla dylika uppdrag, äfven de minsta, var han alltid den oförtrutnaste, den uthålligaste, den som bäst passade på tiden, den som aldrig utan verkligt förfall försammade sig. Han var i ordets fulla mening spiritus rector bland hufvudstadens femtio äldste, och under den långa tid han fungerade som ledamot i drätselkommissionen, kan han väl sägas ha utöfvat en bestämmande inflytelse på hufvudstadens materiella angelägenheter. Den mångsidiga insigt han på dessa områden förvärfvat, den aktning hans personlighet ingaf och det ovanligt energiska sätt, hvarpå han gjorde sina åsigter gällande, förskaffade åt hans mening en öfvervigt, vid hvilken han blef så van, att den sedermera någongång menligt inverkade på hans uppfattning af ett ordförandeskaps betydelse; men hvad som derutinnan kunde brista, uppvägdes af aktningen för den red5ara öppenhet, hvarmed han, utan tecken till menniskofruktan, hvarken åt den ena sidan eller den andra, lade sina önskningar och intentioner i dagen. Ett af de sista mera betydande kommunala: förtroendeuppdrag som han mottog var ledamotskap i den komite, som skulle på de af riksdagen fastställda grunder utarbeta ny kommunalförfattning för hufvudstaden, och hvilken komite, ehuru skenbarligen sammansatt af mycket disparata elementer lyckades utan dissensus och reservationer förena sig om ett förslag, hvilket af de röstberättigade blef enhälligt godkändt. Sedan den nya kommunalförfattningen trädt i verksamhet drog han sig efterhand helt och hållet tillbaka från detnumera under andra former framträdande komniunala lifvet. Det stora anseende Schartau åtnjöt på Stockholms börs grundade sig mera på hans personliga egenskaper än på någon mycket storartad affärsverksamhet eller på rikedom, Detta anseende både inomoch utomlands gjorde han under 1857 års kris gällande till fördel för hufvudstadens affärsverld; sjelf, såsom chef för den solida firman Bibau Wong, oberörd af krisen, inskränkte han sig icke till att såsom de: många förskräckta ropa ack och ve, eller att såsom vissa andra söka lägga sten på bördan; med full energi och lugn sinnesnärvaro uppträdde han oc satte sig i spetsen för den s. k. garantiförening, som satte en gräns för de kommerciella omstörtningarne här på platsen. Den tacksamhet, som han härigenom förvärfvade inom köpmannakåren härstädes fann ett uttryck i sammanskjutandet af en fond, hvilken Schartau bestämde skola användas till inrättande i hufvudstaden af en bandelsskola, som bär hans namn. Äfven af de båda statsmakterna rönte Schartau erkännande för sina egenskaper och sin förtjenstfulla verksamhet. Då han icke längre var ledamot af riksdagens borgarstånd valde honom detta stånd till fullmäktig i riksbanken, hvilken fanktion han under en följd af år utöfvade. Af K. M:t utnämndes han successivt till riddare af Nordstjerneorden, kommendör af Wasaorden samt slutligen år 1868 till kommendör med stora korset af sistnämnda orden. Intill senaste tiden var han för sin ålder mycket rask och vid full vigör. Vid begrafningen efter grosshandlaren Patersen för något öfver en vecka sedan ådrog han sig en förkylning, ur hvilken under förliden vecka utvecklade sig den lunginflammation, som ändade hans lif. Schartau var tvenne gånger gift, samt efterlemnar enka och tre barn: en son iförsta giftet och tvenne döttrar i det andra, gifta med kaptenerna Bilfversvärd och grefve Frölich. På börsen förspordes i dag med anledning af detta dödsfall en djup och smärtsam sensation. Man var allmänt öfverens, att en bröstbild af den aflidne bör uppställas i nedre