Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 2

vill således inte vara min vän, herr konglig sekter ? aJo... jo ... det ville jag nog, stammade Nicke, om jag inte varit nog olycklig att göra mig löjlig inför er... och... och... Tror ni då inte att vi fruntimmer gerna förlåta en liten löjlighet som har en för oss så smickrande grund? Seså, sitt ner nu och låt oss vara verkliga vänner! Både Edvard och jag behöfva så väl en pålitlig vän, som kunde vara vår förespråkare hos pappa... och som vi skulle välsigna så länge vi lefde! Och Claras vackra ögon fylldes af tårar när hon sade detta, och nu var den lilla handen så oemotståndlig, att Nicke fattade den i sina och sade, hur smärtsamt det än kändes i hans hjerta vid tanken på att hans flamma varit endast ett irrsken, tändt af honom sjelf: Löjlig eller inte, mamsell Stark, men er vän blir jag så länge jag lefver! Tack! tack! hviskade Clara, i det hon torkade sina vackra ögon; och ni skall nog en dag finna den som belönar er för er godhet, tro. .mig! Nej, det händer aldrig; svarade Nicke sorgset, jag ser inte så ut, mamsell Stark ! Var nu inte orättvis emot mitt kön. Vi qvinnor döma inte alltid efter ytan; men nu hör jag mamma komma! Hon kommer just lagom! Och Clara sprang upp emot modren, som just nu öppnade dörren, samt hade i största hast några ord att säga henne, hvilket kom Nicke särdeles väl till pass, ty det gaf honom tid att hemta sig en smula. När frun slutligen kom fram till bordet, så satt Nicke med temligen passabel kontenans och tycktes ytterst fördjupad i åskådandet af familjens totografialbum: ee g (Forts.)