Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 2

sigtighet. Nisåg på mig och sa två gånger: Gud! hvad han är söt! och andra gången sa ni till och med: Gud hvad han är rysligt söt! det hörde jag lika visst som jag nu ser er midt framför mig! Nicke hade knappast hunnit tala ut, förrän Clara afbröt honom med det mest silfverklingande skratt i det hon utropade: Nej, det är då för mycket tokigt! Nu minns jag verkligen! Nej, det kunde jag ändå inte tänka mig! Förlåt hr kgl. sekter! fortfor hon sedan, hastigt allvarsam; men det kunde väl aldrig falla mig in att ni skulle anse detta ämnadt å er! Åt hvem var det då ämnadt, om jag får lof att fråga? återtog Nicke och försökte se maliciös ut, hvilket i förening med hans häpenhet gjorde honom så oemotståndligt löjlig, att Clara hade största möda i verlden att afhålla sig från ett nytt skratt. Hon beherrskade sig likväl och sade efter ett ögonblicks paus: — Ni tror mig ju, om jag säger att det utrope gällde en helt annan person och hade en elt annan betydelse än ni velat tillägga det. Händelsen var nemligen den att en af de öfriga brudtärnorna hade varit min läskamrat och att kyrkoherden som förrättade vigseln var den för hvilken vi gått och läst, och för hvilken vi alltid svärmat, såsom unga flickor göra för sina läsprester. Det var om honom jag sade detta, och jag beklagar att ja skulle vara oförsigtig nog att säga det så högt. Tror ni mig nu? Ja, svarade Nicke på det högsta generad, i det han steg upp, och nu har jag ingenting annat att göra än att aflägsna mig så fort som möjligt! Aflägsna er? utbrast Clara hastigt, i det hon med ett tjusande smålöje räckte fram gin illn mjuka och hvita hand åt Nicke, sni