gerning, berätta det lilla Jag derom vet. Fa samma gång jag från Bastia mottog den afl! Pierre Bonaparte undertecknade artikeln il! det senaste numret af IL Avenir de la Corse, ! erhöll jag äfven från en af mina medarbetare i Le Revanche ett bref, der det bland annat yttras: Ni känner, bäste vän, Corsika och vet, att vi alla här ha fiender, som är i stånd att gå ända till det yttersta. Var förvissad att våra dagar äro från detta ögonblick allvarsamt hotade. Våra bönder känna hvarken rätt eller orätt; en mördare, som öfverfölle oss, skulle på förhand vara säker om strafflöshet. Vi skymfas dagligen af alla de eländigaste uslingar Corsica har... Vi äro gerna(li beredda att med förakt besvara alla förolämpnin-. ar, men man skall gå ändå längre. Jag upprepar, et skall komma till våldsamheter. ... Men är det ej tydligt att vi inför domstolarna städse skola ha orätt, och våra motståndare städse rätt? Under dessa omständigheter ansåg jag mig: böra med vapen i hand fordra upprättelse at hr Pierre Bonaparte. På samma gång jag dermed tillfredsställde de berättigade känslor hvarje hederlig man måste hysa gent emot l: en personlig eller gemensam förolämpning, tänkte jag äfven sålunda öra ett skyndsamt l: och definitift slut på hr Pierre Bonapartes hotelser och välja den för alla parter enklaste lösningen: Jag skref således till mina vänner Ulric de Fonvielle och Victor Noir och bad dem bege sig till hr Pierre Bonaparte, och kl. straxt efter 12 begåfvo vi oss l: sorglösa, nästan muntra åstad. I Auteuil träffade vi på George Sauton, som var ute för att se på rum. Kom med 0ss, sade jag till honom, ni kan hålla mig sällskap, medan våra vänner här samspråka med hr Pierre Bonaparte., Så kommo vi till AZ 59 vid Rue dAutenil; vagnen höll och Ulric de Fonvielle och Victor Noir gingo in i huset. George Sauton och jag gingo, i afvaktan på resultatet af underhandlingen, pratande och rökande af och an på gatan utanför det Bonaparteska huset. En qvart hade på detta sätt knappt förgått; då-vi plötsligt fingo se Victor Noir komina ut genom porten och hufvudstupa störta omkull på trottoiren. Jag trodde att han snafvat och skyndade jemte George Sauton fram till honom. Men Victor Noir reste sig ej mera upp. Två betjenter , som stodo utanför porten och rökte, rörde sig ej ur stället. I detsamma kom! Ulric de Fonvielle och skrek mord! mord! Jag störtade fram till min stackars Victor Noir och uppslet hans kläder. Hans skjorta var blodig, och på bröstet ,ofvanför hjertat var en liten svart fläck. Ögonen voro slocknade, l, pulsen stannad och hans läppar blå och öf-: verdragna med fradga. En folkmassa samlar sig, och med tillhjelp af några personer som skyndat till stället inbära vi vår olycklige vän på närmaste apotek. Knappt dit anländ,: uppger han sin sista suck. En tillkallad läkare kunde endast konstatera hans död: Polisen, bestående af sju å åtta konstaplar, förblef fullkomligt overksam — då hon erfor att mördaren var en: Bonaparte, Förgäf-i ves frågade jag efter en kommissarie, som kunde uppsätta ett protokoll öfver händel-j sen. En borgare upplyser mig att poliskommissarien är i Passy och erbjuder sig att hemta honom i min fiacre. En stund för-: går: vi stående framför liket af denne nyss så lefnadsfriske, kraftige unge man, folkmas. san derutanför, som tränges vid fönstren och af polisbetjenterna med möda hålles i ordning. Slutligen kommer vagnen tillbaka, med honom den vid distriktets domstol. anstälde. läkaren, doktor Pinel och — kommissarien? I Nej; hans sekreterare. Doktor Pinel anställer sin undersökving. Kulan hade gått rakt in i hjertat, medan offret stod upprätt. Dål doktor Pinel slutat sin undersökning, afhenitade Honom hr:Pierre Bonapartes hustäkare, Det skulle konstateras, att hr Pierre Napoleon Bonaparte nyss erhållit en örfil. Doktor Pinel kom om några ögonblick tillbaka. Han sade oss, att han ej på mördarens kinder kunnat finna något spår efter en örfil. Deremot hade han bakom. venstra örat funnit en liten kontusion, men som ej kundehärröra af ett slag med handen. Hr Pierre Napöleon Bonaparte l hade varit i en ytterst upprörd sinnesstämning. Han hade sjelf: berättat scenen för dr Pinel i fullkomlig öfverensstämmel:e med min vän Fonvielles skildring. Han erkänner sig ha utan något slags förolämpning från hrr Noirs och Fonvielles sida afskjutit tre skott. Detta vitnesmål af dr Pinel, hvilken mottog de bekännelser, som i första förvirringen undföllo mördaren, är här af högsta vigt. Det var, som läsaren af ofvanstående berättelser sett, ej hr Groussets sekundanter, utan Rochefort, som prinsen väntade. Grousset och hans vänner voro, som vi redan nämnt, okunniga om det bref prins Pierre skrifvit till La Marseillaises utgifvare. I det nummer af tidningen, som utkom dagen efter katastrofen i Auteuil, framkastar också Rochefort rent ut den beskyllningen, att allt var anlagdt på att locka honom i-en fälla. Straxt efter sedan Noirs lik blifvit bortburet, anlände. äfven Rocheforts båda vitnen, hrr Millisre och Arnould, för att begifva sig upp till prinsen. Men huset var då redan spärradt, och de kunde ej slippa in. Omkring kl. half 3 hemtades en bår, och på denna bars nu Victor Noirs lik till hans hem, Passage Massena i Neuilly. Der tilldrog sig en särdeles rörande scen. Vid samma gata som Victor bodde äfven hans bror Louis Noir och hans hustru. Fru Noir var ensam hemma när svågerns lik anlände. Men efter en timme ditkom äfven hans fästmö, fröken Aubenas. Deras bröllop skulle stått om några dagar. Hon är 16 år och kreolska, dotter: till en prokurator i Vestindien. Victor Noir Thade ännu ej fyllt sina 23 år. Den unga I flickans sorg skildras som hjertslitaude. Noir hade redan vid 14 års ålder börjat förtjena sitt bröd, först som arbetare i. en fleuristatelier och sedan som kommis i en kramhandel. Hans håg stod dock åt annat håll. Han gjorde bekantskap med en notissamlare åt Journal de Paris, biträdde denne i hans yrke, delade med honom hans bostad och knappa inkomster och bief slutligen vid hans död åntagen till hans efterträdare... För sitt godmodiga och muntra väsende blef hans mycket omtyckt af tidningens båda hufvudredaktörer, hrr Weiss och Herve, och den förre antog sig hans litterära utbildning. Hans .låsigter voro dock mycket öfverspända, och -lnär La Marseillaise uppsattes, ingick han som medarbetare i denua tidning. Ända tll LI 5 62 Aftarmiddagen rärda