Aftonbladet – 17 januari 1870, sida 2

——Å —— —— -.— ! 1—?5V 2— 2?20hNENS NÄ FN)SEEV NON gansvärdt, som det verkligen varit under tjogusex års tid! Men jag har inte rättighet att beklaga mig:... jag måste bära mitt kors med tålamod! Nu kom Clara med en bricka på hvilken stod punschkarafinen med glas och en glasskål med äpplen. Nicke var alls icke missbelåten med afbrottet, ty han tyckte sig märka på den lilla fruns min att han skulle få emottaga ett ganska sorgligt och vidlyftigt förtroende om hennes martyrskap. Samtalet. vände sig nu omkring de vanliga ämnena för en nödtorftig konversation. Mån talade om teatern, om moderna, om sista balen. Man funderade om det skulle blinågon nyårsbal i år, och hvilka kungen och prinsarne skulle dansa med — och som Nicke var allas ständige mårskalk, så hörde fruntimren sig för om hvilka bröllop som möjligen vore att förvänta före jul eller på nyåret. Under tiden märkte Nicke att Clara oupphörligt vände hufvudet åt salsdörren, som om hon väntat att det skulle ringa, och emellanåt ertappade han en blickvexling emellan mor och dotter, som föreföll honom temligen besynnerlig. Det såg ut ibland som om Claras ögon sagt åt modren: Skallinte mamma tala om det der andra, och då tycktes modrens ögon säga tillbaka: Tala du sjelf, så får du se hur godt det är. Och så teg man en stund, och så skalade man ett äpple och slog i punseh åt Nicke, och så började ögonspråket på nytt. Om ändå gumman hade något att bestyra med derute! tänkte Nicke för sig sjelf, och för att på något sätt göra slag i saken, såg han på sin klocka och sade temligen tvekande, Nej! nu törs jag väl ej uppehålla horrskapet längre... klockan är redan åtta, och ... Fr veta Y