Aftonbladet – 17 januari 1870, sida 2

stammade Clara medan hela hennes vackra ansigte öfvergöts af den mest brännande rodnad; men inom en sekund hemtade hor sig med qvinnans vanliga fyndighet i dylike fall och sade temligen obesväradt: Det va kongl. sektern! Mycket välkommen! Var si god och stig in! Nicke tvekade en stund; men sintliger tänkte hafi inom sig att han åtminstont skulle gå in för att säga den trolösa att har icke det ringaste brydde sig om henne, och derför mottog han inbjudningen. Mamma och jag väntade kusin Edvardb fortfor Clara med särskild tonvigt på orde mamma; och derför tog jag för alldeles gifvet att det var han som kom! Men det va så mycket roligare att det var kongli. sektern, ty vi ä alldeles ensammal! Den falska! tänkte Nicke; men högt sade han: Om jag på minsta sätt besvärar, så... Nej, för all del, tvärtom ! försäkrade Clara med den trovärdigaste ton i verlden, och ropade sedan vänd inåt rummen: Mamma: det är kongl. sekter Hult! Hjertligt välkommen, herr kongl. sekter! hördes nu fruns röst ifrån törmaket, och om några ögonblick stod den lilla frun glad och fryntlig i salsdörren och helsade Nicke helt vänligt med orden: Nå, det var riktigt snällt att kongl. sektern tittade opp! Stark är borta, så det var riktigt rart att få litet sällskap! Var så god och stig in! Jag beklagar bara att kongl. sektern får tråkigt med två ensamma fruntimmer... men Edvard kommer väl snart, vill jag hoppas! Måtte fan ta honom! tänkte Nicke helt fromt inom sig, i det han bugande gick emot fra Stark och tackade för sist. Och derpå fördes han in i förmaket, der lampan brann på divansburdet, och der det