Aftonbladet – 17 januari 1870, sida 2

Skönt! tänkte Nicke, det är ingen främmande der. Nu skall jag då få se dem i hvardagslag!... Måtte de nu bara ta emot mig, för annars vet jag sannerligen inte hvad jag skall göra i qväll S Och om några ögonblick var Nicke uppe för trappan och färdig att som förut ringa på strängen,. Men innan han det gjorde, drog han ett djupt andetag och bad en liten tillfällighetsbön till kärlekens Gud, att han måtte vara kommen i en lycklig stund. Och sedan det var gjordt, ringde han. Ljudet af ringklockan, som, i förbigående sagdt, var temligen gällt, hade ännu icke förklingat, då lätta steg hastigt närmade sig tamburdörren. Nickes hjerta klappade nästan hörbart, han kände igen att det var Claras. Hon har bestämdt väntat mig! tänkte han för sig sjelf. Nyckeln vreds hastigt om i låset, och som det icke fanns någon lampa i förstugan, stod Nicke temligen i skymundan, när dörren öppnades. God afton, Edvard! hördes Claras behagliga stämma genom den halföppnade dörren, så snällt att du kom så tidigt! Om åskan slagit ned för Nickes fötter, hade den icke kunnat åstadkomma en mera skakande effekt på hans nerver, än de enkla orden: God afton, Edvard! Nicke kände först en tryckande tyngd falla öfver sitt hjerta, men inom ett ögonblick försvann den känslan, och svartsjuka och vrede intogo dess ställe. Jag beklagar att jag inte kan ha den äran att kännas vid namnet Edvard! sade han med hes röst, i det han steg fram till den öppna dörren, och jag ber om ursäkt i fall jag kommer olägligtl — ÅN det var inte,,, det var,.. det var, .