Aftonbladet – 17 januari 1870, sida 2

erfarenhet när han om några timmar ginge samma väg tillbaka. Om jag bara visste,,9sade han för sig sjelf, hur jag skulle bära mig åt attfå veta om hon tycker om den der välsignade gradpasseraren... eller om hon tyckt om honom förut, och om hon börjat bli tveksam sedan hor lärt känna mig?... Se, vore det på det viset, då vore jag lugn! För kan jag slå en så vacker karl ur brädet, så måtte det inte vara så farligt med mitt utseende som Figge pästod i söndags. Om jag bara kunde träffa emne ensam ett par minuter, så skulle jag väl försöka ta mod till mig och fråga...... men det lär väl inte vara att tänka på. När Nicke gick öfver Adolf Fredriks kyrkogård, ty han hade, för att icke komma för tidigt, tagit sig en promenad öfver Gustaf Adolfs torg och Drottninggatan framåt, — tyckte han sig på afstånd se en lång och dugtig figur, som i sällskap med en liten gick öfver kyrkogården på andra sidan af kyrkan, och sedan uppåt Hötorget. Nicke misstog sig icke, det var Starken, som i sällskap med bryggar Ölander gjorde det vanliga toddybesöket på källaren Kronan. Det var rasande bra; tänkte Nicke, nu är då han ur vägen på ett par timmar... då var det öfverflödigt att jag lade handduken på ryggen... sist var jag alldeles blå när jag kom hem... Hvad det var klokt att jag gick Drottninggatan, annars hade jag längesedan varit der, och då hade jag råkat midt i gapet på Honom... När Clara och jag bli gifta, så försöker jag att få mig någon befattning åt landsorten, för att inte ha min starke svärfar alldeles för nära mig. Han kan annars slå mig rakt förderfvad. Nu var Nicke framme vid porten. Han tittade uppåt fönstren, det var alldeles mörkt I väningen, utom 1 förmalket.