Aftonbladet – 15 januari 1870, sida 1

on. PAN SKULHIC alUställa räfst med alla missbrok, skaffa bot för alla samhällskrämpor, taga vård om alla Intressen. När sedermera riksmötena återkommo hvart tredje år, blef deras inträdande redan en mera alldaglig företeelse och man hann mindre än förr glömma under mellantiden, att en riksdag merändels gäckade flere förhoppningar än den förverkligade. I ännu högre grad har detta blifvit förhållandet sedan numera representationens SaMManvaro icke längre utgör ett sällan återkommande undantagstillstånd, utan folkombuden och regeringen under en tredjedel af hvarje år stå ansigte mot ansigtemed hvarandra och så. lunda en ständig vexelverkan dem emellan eger rum. Man gör icke numera så stor af fär af riksdagens öppnande och man har börjat vänja sig vid att en riksdag endast kan medhinna lösningen af ett ganska begränsadt antal af de-problemer i afseende på samhällsförhållandenas utveckling, som framställa sig till begrundande och behandling. Men om än de nya förhållandena medfört en sådan förändring i det allmänna föreställningssättet — och hvilken torde ha det goda med sig, att landet hädanefter icke skall på sina representanter ställa alltför öfverdrifna anspråk —, så blir dock alltid riksdagsperiodens inträde en betydelsefull tilldragelse i vårt offentliga lif. Vid densamma skola alltid knyta sig förväntningar, förhoppningar, farhågor, tillräckligt många och tillräckligt stora, för att ådraga sig hvarje för allmänna angelägenheter intresserad medborgares uppmärksamhet. Särskildt, och af flere skäl, är detta förhållandet med den riksdag, som, enligt grundlagens föreskrift, med denna dag tager sin början. — Det är den första riksdagen som sammanträder efter de nya valen till andra kammaren, hvilka till dena afdelning af representationen sändt en så stark kontingent af hittills okända, i större allmänna värf opröfvade ledamöter. Denna omständighet ger icke blott anledning till mycken ovisshet med afseende på den nyvalda andra kamma:rens blifvande karakter och hållning; den in; nefattar på samma gång en erinran om huru liten erfarenhet vi ännu i sjelfva verket ega af våra nya representativa formers verksamhet och frukter. Det nya representations sättet har visserligen bestått sitt prof under en riksdagsperiod, och gjort det på ett sätt, som i allmänhet väl tillfredsställt alla dem, som icke väntade af detsamma ö onblicklig bot för alla de samhällskroppens lyten och samhällslifvets missförhållanden, hvilkas undanrödjande kunna blifva föremål för lagstiftningens omsorger, eller till och med för alla de svagheter och skröpligheter, som ohjelpligen vidlåda menskliga företag, och in åteningar. Det är vår Uprg folkets inflytande på Jedningen af sina öden DIifvit genom representationsreformen betydligen ökadt; att representationen mera än förr utgör ett uttryck för den allmänna meningen i landet, och att regeringsmakten blifvit, vida mera än tillförene, en verkställare af folkets genom dess representanter tillkännagifna beslut och önskningar. Tillika har den nya representationen lugnat de flesta, om ej alla, bland de farhågor hvarmed den stora förändringen på många häll motsågs, och det kan sägas med temlig trygghet, att vår fredliga revolution knappast qvarlemnat någon bitterhet; om än hos en och annan någon saknad, och att vi följaktligen icke ha den ringaste anledning befara ens någon tanke på, än mindre något försök till, en reaktion. Men det återstår ännu mycket att erfara med afseende på förhållandet mellan regeringen och den nya representationen, samt med hänsyn till maktfördelningen inom denna sistnämnda. Väl har under det förflatna riksdagsperioden en och annan gång passionerna varit i svallning, och man ar till och med vid ett par tillfällen sett regeringen göra godkännandet af sin åsigt till kabinettsfråga, Men det har egentligen icke varit i någon angelägenhet af den betydenhet, att för den ena och den andra åsigten inom representationen bildat sig några fasta partigrapperingar, som drifvit striden till det yttersta, och icke heller har regeringen hållit så skarpt på sin mening, att hon framkallat någon allvar. sam konflikt. Vi ha visserligen sett en mi. nister — H, exc. grefve Manderström — nedlägga sitt embete med anledning af en mot hans önskan besluten nedsättning i det ordinarie anslaget på hans departement, under det riksdagen likväl genom ett anslag på extra stat ställde till hans förfogande hela den summa han begärt; men å andra sidan har. regeringen princ.pielt erkänt den af båda kaårirarne omfattade äsigten, att representationen eger besluta nedsättningar äfven i ors dinarie anslag, der icke tredj us rätt derigenom förnärmas. Likaledes hafva vi bevittnat ett bestämdt motstånd från regeringens sida mot det ingrepp i dess prerogativer och det blottställande at dess värdighet, som ansågs innefattas i en af riksdagen ensidigt besluten indragning af anslaget till handelsoch sjöfartsfonden; men regeringen har derefter vid en följande riksdag sjelfmant, tagit initiativet till det steg, som af oppositionen i denna fråga åsyftades. De bada hufvdsakligaste anledningarne till könflikter mellan regeringen och representationen, Sym under den första riksdagsperioden förekornmmo, blefvo sålunda i godo bilagda, i sjelfva verket genom eftergitter från regeringens sida, vittnande fördelaktigt om hennes konstitutionella sinnelag. . Men man saknar härigenom erfarenhet af hvad följderna skulle blifvit af ett ministörens nederlag; man vet icke hvilka grundsatser, ur konstitationel syppunkt sedt, som. vid miniettrförsndring ÅsS0 ha jort sig gällande vid valet af nya rå Flvare, oh hvilken hänsyn, som dervid kunnat tagas till de inom riksdagens Kamrar förhanden varande fraktioner. Temligen gifvet är, att om än ett nederlag i en fråga, som ligger regeringen om hjertat, kan föranleda en ministårförändring, det likväl är mycket vanskligt att tala om en representationens majoritet, ur hvilken ett nytt kabinett skall hems tas, så länge icke några större principfrågo föranledt fastare partigrupperingar inom riks. dagen, än dem som under den första riks dagsperioden förefunnos; ty med allt talet Om partierna inom t. ex, Andra kammaren under de förflutna riksdagarne, står det fast, att hvar och en i allmänhet röstade efter sina JA AASE