Aftonbladet – 14 januari 1870, sida 4

nar den väg, som samtliga personoch godsvagnar sammanräknade genomlöpa på ett år, så får manl: 100 millioner mil. — Hvart tog skottet vägen? Det berättas med anspråk på sanningsenlighet, att i ett gladt lag, !. hufvudsakligen bestående af militärer, samladt pål en herregård icke fjerransfrån Örebro, en af gäåsterna fått i handen en ryttarpistol, med hvilken han, efter att hafva tillsport värden om den vore laddad och efter att ha erhållit nekande svar, anställde ett och annat försök, hvilket slutade med att skottet — om hvars tillvaro vetskap ej fanns — plötsligen brann af. I högsta förfäran utropade aflossaren: Hvart i all verlden tog skottet vägen ? Med en kallblodighet, som ej nog kan beundras och som återkallar i minnet ett eller annat exempel, hvarmed våra vänner engelsmännen skryta, svarade värden helt lugn: Det sitter i min mage. Under allmän, lätt förklarlig förstämning, eftersändes från staden en läkare, som vid ankomsten, några timmar efter tilldragelsen, verkställde undersökning, då de rv med hvilka pistolen säges ha varit laddad, befunnos hafva genomträngt underkläderna, men, i följd af dessas fasta beskaffenhet och sannolikt äfven genom någon krutets försvagning, icke ha inträngt djupare, än att de kunde af läkaren utplockas. Man hoppas att ingen fara för den sårades lif förefinnes, i hvilket fall denna tilldragelse likväl qvarstår som en varning, den åtminstone ingen de närvarande så snart lärer förgäta. — En politisk veteran. Gabriel du Par, marR de Badens, har aflidit vid 103 års ålder i izza, dit han för många år sedan dragit sig tillbaka. Marquis du Par de Badens bivistade de adelsförsamlingar, som 1789 höllos i Carcassonne. Denna vördnådsvärda hundraårings familj är bosatt i Toulouse. — Två olyckligal herrar. (Ur en Pariskorrespondens.) Auber gör anspråk på att vara ung ännu, han är Muppnerligt ute och åkeri Boulogne-skogen i öppet åkdon, omgifven af unga flickor, hans elever, hvilkas vackra blonda och bruna hår kontrastera mot hans hvita, han går alltid på första representationen af ett teaterstycke, man träffar honom bakom kulisserna, munter och treflig som om han vore 18 år. Men jag kan ej säga att Auber är lycklig. Utan tvifvel tyckes Auber ega allt hvad en man billigtvis kan önska sig: europeiskt rykte, en betydande förmögenhet, en framstående position i verlden — det är ju rätt vackert. Men ändå är hr Auber att beklaga. Hr Anber har en hemlig sorg, som tär på honom och förgiftar hans tillvaro. Öch denna sorg består i följande: Man har såvskrikit ut hr Auber för att vara qvick, att inte Yct enda bonmot kan sägas i Frankrike utan att man tror det vara af honom. Det finns ingen krönikeskrifvare, som fått höra något qvickt epigram eller något muntert skämt, som ej skrifver det på kompositörens af Fra Diavolo räkning. Följden är, att hr Auber får i någon morgontidning reda på diverse rr saker som han sagt om sina vänner, de bitande qvicka ord han slungat mot sina medbröder och mycket annat, ibland ganska vågade saker. Man kan lätt tänka sig hvilka ledsamma uppträden skola följa häraf. Fram på dagen möter hr Auber några af sina bekanta, de se på honom med genomborrande blickar. Huru, käre maöstro, det är ni som sagt det der, vid era år! Ni tillhör således ännu dem som offra familj, religion, fådernesland för att komma fram med ett bon-mot? Jag? utbrister hr Auber, men hvar har ni tagit det ifrån? Jag har inte sagt någonting, jag försäkrar er det Ah, prat! Man känner så väl igen er. Er qvickhet är alldeles personel, era mots äro icke alls sådana som andras mots. Men det får jag säga, att vid era år går ni för långt. Men jag svär! .... säger hr Auber uppretad. Svär inte! Hufvudredaktören af Skälskinnslufvan har hört det...s Men jag har ju aldrig sett redaktören af Skälskinnslufvan en gång! Ja, naturligtvis nekar man till det man skäms för... ni rodnar i sjelf och det har ni skäl till... Jag rodnar alldeles icke. . Allvarsamt sagdt, käre maestro, gör inte om det igen. 1 Men följande dagen gör en journalist om det, vännerna börja igen med sina varningar och maestron börjar bli sorgsen. Men ej nog härmed. Man beskyller äfven Auber för en hop gamla qvickheter, som man stufvat upp, bon mots af Cicero och af greker, vågade uttryck som Aspasia eller hertigen af Richelieu förr i tiden tillåtit sig. Auber har blifvit offret för denna metod. Man har efter hvartannat lagt i hans mun en Voltaires, Rochefoucaults, Diderots, Beaumarchais, Molieres, Aristophanes qvickheter. Ni läser — jag väljer detta exempel på det ni må kunna inse till hvilken grad Auber måste lida — ni läser, säger jag, en dag i en teaterkrönika, att hr Auber haft ett gräl med en maskinist. Maestron, säger artikeln, har funnit ett syperbt uttryck, han sade: Slå, men hör!s När man ser det der, så tänker man att Themistokles kunnat yttra det, och en hederlig prenumerant, som vet att hr Auber är gammal, frågar sig med oro om han var känd redan i den tiden då bataljen vid Salamis utkämpades. En man, som är lika reling som hr Auber och olycklig på samma sätt, är hr de Tillancourt, medlem af lagstiftande kåren Hr de Tillancourt anses-beständigt sysselsätta sig med den beklagliga l: lek, som kallas ordlek. Tnigen ordlek göresi Fi SE rike utan att den tillskrifves hr de Tillancourt, han leker oupphörligt med orden, säger man, och han vågar knappt stiga upp på tribunen numera. Han. talade förr mycket, men nu tiger han. Han fruktar att alla hans embetsbröder skola skratta om . han begär ordet. Äfven i utskotten är hr de Tillancourt mycket generad af att säga ut sin me-l: ga Hans embetsbröder tänka ej ett ögonblick på hvad han säger, utan fundera blott på att gissa : ut ordspelet. Efter det han talat några ord, af-! bryter man honom och ropar: Vi ha inte förstått det der. Börja om igen! Men jag har inte gjort någon ordlek, svarar hr de Tillancourt ursinnig, ; Och hans kolleger se förvånade på hvarandra. , De småskratta och tyckas säga: Men hvarför talar han då? Så der är hr Auber dömd att säga qvickheter i all sin dar och hr de Tilancourt tvungen att i evighet leka med ord, annars blefve han alldeles bortglömd. SN . Det framkallar i minnet historien om en mycket beryktad mördare, som lyckats undkomma rättvi-! sans arm. Han greps slutligen efter att ha begått ! ett mord. Hvarför a ni det? frågade domstolspresi1 denten, ni hade ju ingen nytta deråf.. Mon dieu, herr domare, svarade brottslingen, adet de blott för att upprätthålla mitt anseende.s