Aftonbladet – 14 januari 1870, sida 2

sjelf, i det han gick nedåt gatan, hvad alls vinnor ä galna i mig! Den der gamla Stina till exempel, hvad ä hela hennes bråk när hon får nys om att jag tycker om någon, annat än svartsjuka?... Det är alldeles för mycket märkvärdigt när jag tänkei på det. Och somliga karlar bry de sig inte om allst . Och med dessa blygsamma tankar var det som Nicke steg in i den vackra kyrkan, del pastorsadjunkten samlat omkring sig allt hvac hufvudstaden hade ungt och vackert i fruntimmersväg. Men Clara var icke der, hu mycket Nicke än ansträngde sig för att fö se henne. Nicke hörde temligen tankspridd på predikan; sedan den var slut gick han som en äkta och rättskaffens stockholmsbo ner till torget för att se och höra vaktparaden, och sedan han med denna ljutva syn tillfredsställt sitt fosterländska bjerta, begaf han Sig verkligen af utåt Blå porten för att intaga -sin-middag. På Skeppsholmen gick han fatt i Figge Bergström, som just gick och funderade på bur han skulle bära sig åt för att bli bjuden på middag, då Nicke i detsamma slog ned bredvid honom som en välkommen anledning. Nej, se Nicke! är det du, hederspascha: Tack för sist! det var tusan hval du den qvällen. tjusade brudtärnorna! De blef alldeles galna i dig allesammans, och mest den gudomliga Clara Stark. Tror du verkligen ? frågade Nicke blygsamt, i det han stack sin arm under Figges. Om jag tror? Nej bättre opp! Jag vet, du! Men hvart skall du styra af, om du får rå dig sjelf? Jag tänkte mig ut till Blå porten för att äta en aborre. Följer du med? Det vattnades i munnen på Figge; men