Aftonbladet – 14 januari 1870, sida 2

sånt elände! Så blir unga herrn gift, och så skickar svärfar hem en julstek, och så äter vi den och så är det hästkött! Ja, jag säger väl dety . Och den arma Stina vred i förtviflan sina händer vid tanken på denna gräsliga olycka som hennes lifliga fantasi afmåladei de hemskaste färger. Men Nicke, den unga tidens fördomsfrie son, tog helt lugnt på sig öfverrocken, och sade i det han knäppte igen den om sig, på sitt vanliga allvarliga och betänksamma sätt Nu skall jag säga Stina en sak så god som två Lägg hon sig inte i mina giftermålsaffärer, för den saken sköter jag sjelf! Adjö, det är inte värdt att Stina väntar på mig med middagen — jag går ut till Blå porten och äter och Så händer det att jag Igår bort på qvällen! Jojo, han ska väl till det der fina Hherrskapet på Badstugatan igen, kan jag tänka) sade Stina med skärpt stämma, ty bon ville alltid ba sista ordet. Och gudbevars! vill har sylta in sig med hästslagtarn, så gerna föl mig! Men det sista hördes icke af Nicke. Förggtigtvis hade han stängt dörren när har sade sitt sista ord, ty han visste af erfarenhet att det var lugnast att ha dörren mellan Stina och sig, när hon var vid det humöret som i dag. . Vänta Han mig,, tänkte Stina, i det hon såg honom gå nedåt gatan, ska jag inte göra slut på det der, så vore det väl märkvärdigt! Frampå förmiddagen kastar jag på mig en schal och skuttar ner till fru Karlson, och det vore väl raggen om inte vi ska få slut på det der. ä Vi. Det är mörkvårdigto, sade Nicke för sig