Aftonbladet – 14 januari 1870, sida 1

. SA ÖR SE age FRUN hvilka pu vida mer än förr grundliga special studier och förmåga att uppträda såsom föreläsare kunna påräknas, skulle till populär vetenskapliga föredrag omkring sig samla vetgiriga personer ur alla samhällsklasser. Föredömen i denna riktning ha under de senare åren gifvits i flere landsortsstäder: om vi ej misstaga oss, förvarar till och med vår nyaste populär-vetenskapliga litteratur minnen af dessa bemödanden att genom det lefvande ordet låta forskningens resultater komma äfven andra än de skolmessigt studerandep till godo. I den mån läroverkens samlingar af ÄV allehanda slag tillväxa och vidga sig något öfver de rent elementära undervisningsbehofven, skola säkerligen de, liksom äfven fornminnesföreningarnas museer 0. s. v., komma att utgöra på samma gång impulser och hjelpmedel för talrikare och regelbundnare, dylika försök att låta vetenskapen träda ut ur skolan och in ibland allt folk, just genom att då och då locka äfven den vuxna menigheten inom skolans väggar. Men om man visserligen bör lifligt önska, att en sådan fri undervisning mer och mer skall taga fart inom våra städer, så är behofvet deraf ännu större på landsbygden. Der, såsom-i städerna, ett större antal menniskor äro sammanförda på en punkt, i många skilda yrken och verksamhetsgrenar, råder ock ett raskare och mera omfattande tankeutbyte, en större liflighet och rörlighet; den andliga atmosferen blir, om detta uttrybk: tillåtes, ej så lätt stillastående och qvaf; på många vägar, hvilkas beskaffenhet det ä svårare att beskrifva än att sentera deras tillvaro, tränger sig ett bildningsutflöde mer eller mindre Kraftigt fram från de högre samhällslagren ända till de djupaste. Deremot är den å landsbygden i allting rådande, större enformigheten egnad att verka såsom en tryckande tyngd, under: hvilken det intellektuella lifvet andas trögare. Hvad godt sockenbiblioteken verkat, skall ej nekas, lika litet som att de i än störr mån skulle kunna gagna, om för folkupplys ningen intresserade personer i orterna me: kraft satte sig före att vårda denna plante ring. Men förnämsta vilkoret, för att dess. inrättningar skola komma att göra rätt nytta saknas ännu. Man skall kanske vilja afvis det såsom en paradox, eller klandra det såsom en oförtjent beskyllning, när vi uttal att massan ännu saknar behöflig läskunnig het; men vårt påstående innebär i sjeltva verket ingendera delen, utan blott en bedröf-lig sanning. Den gamla trossatsen redan från tiden långt före 1842 års folkskola, att i vårt land hvar och en kan läsa, låter bra och i en viss mening kan den försvaras: nemligen OM anspråken ej ställas högre, än att hvar och en erkännes för läskunnig, hvilken förmår någorlunda fort lägga ihop bokstätver till stafvelser och ord. Men menar man någonting väsentligen mera, menar man förmågan att läsa med verklig uppfattning af det lästas innehåll, så till enskildheter som tankesammanbang, då. utfaller domen annorlunda och de läskunn: ges antal reduceras betydligt. Och detta ir visst ej7att undra på: folkskolan får ju fortfarande såsom innanläsningsbok använda nya testamentet, d. Y.-8, framställningar af ett till stor del, äfven för mogne män och skriftlärde; svårt och dubiöst innehåll, gifna på ett språk som, hvad det för öfrigt må vara, åtminstone ej är nittonde århundradets svenska, sönderhackade genom en fullkomligt vanvettig s. k. versindelning, Vi påstå, att det med ett sådant underlag är en absolut omöjlighet att lära folk läsa i den senare af ordets ofvannämnda meningar. Endast derigenom är inhemtandet af denna konst möjlig, att barnet får vänja sig vid en mångfald af olika både ämnen och framställningsarter. Det skulle vara särdeles upplysande. just för frågan om rätta metoden och medlen för bibringande af det mest elementära af all bildning, eller läskonsten, om någon språkvetenskapsman ville undersöka, hur stör del af det svenska språkförrådet användes af de klasser, hvilkas barn befolka våra folk. skolor på landet. Vi våga förutsätta, att en sådan undersöknings resultat skulle blifva, att de verkligen förstå och begagna blött en förvånande liten del af det språkmaterial. som står de mera bildade till buds: både att de nyttja en vida mindre mängd af ord och förfoga öfver est raycket ringare antal grammatiska kombinationer o. s. v. En sådan undersökning skulle visa, att de i följd af det nyssanförda ofta äro urståndsatta att fullt förstå äfven den renast svenska, den enklast affattade framställning af ett eljest inom de— ras sfer valdt ämne, endast derför att ord och vändningar, om hvilka den litterärt bilIdade ej skulle ana något sådant, verkligen järo, dom främmande. Och detta förhållande skall ej väsentligen ändras, innan det hufvudsakliga af folkskoleunåervisningen blir em omfattande läsning at svensk litteratur af alls den bundna och ebandna stilens Pänga olika. skiftningar. 4 Vi ba härmed velat påreka ett ej moa hinder för den sjelfbildning, hvartill spekete bibli7 ekerna eljest skulle erbjuda hjelpmedel. Så länge det består, har den undervisning, som med det lefvande ordet vänder sig till massan, en snart sagdt omätlig betydelse, och i denna riktning skulle folkbildningens vänner kunna utföra ett välsignelserikt värf. I mån som folkhögskolor spridas öfver landet, kan man visserligen vänta att de med framIgång skola arbeta äfven i denna riktning; men denna inrättning är ännu i sin begynnelse, och långa tider skola gå om, innan folkhögskolor hunnit växa upp till ett antal, som är någorlunda tillräckligt för ett så vidIsträckt land. Man kan derför ej annat än, med glädje helsa de försök, som på allra sista tiden börjat i ett par landsbygder, att genom fria föredrag gifva näring åt den kunskaps) j ; törst, som otvifvelaktigt är både ganska ak män och stark bland mängden, men hvilken de föga brytt sig om, hvilka det närmåst tillhört att tillgodose detta bildningsbehof. Vi omnämnde ej länge sedan ett dylikt föredöme från Södermanland; der tillhörde initiativet såväl som verkställigheten en enskild man, en allmänt aktad läkare, I Skåne har förslaget utgått från de dijuna ledernan och