Aftonbladet – 13 januari 1870, sida 2

vet, och när det var gjordt ställde han sig vid fönstret åt gatan, drog upp sin rullgardin och började mycket filosoiiskt betrakta ett par små pojkar som på sina stöfvelskaft mätte hur djup rännstenen kunde vara, och som skreko af förtjusning när de funno att det gråsvarta vattnet gick upp öfver fotknölarne. Nej se, nu får man inte ta sig vatten öfver hufvudet!, tänkte Nicke, ofrivilligt låtande tankegången taga intryck af rännstenslodningen, och sälja skinnet innan björnen är skjaten. Se! björnen det är nu slagtar Stark, och jag måste ovilkorligen veta hvad jag har honom, och bur det egentligen står till med huset, om det är inte al!lenast rikt, utan respektabelt. Han var fasligt obildad, det syntes genast; — men inte behöfver väl flickan , brås på fadren, inte ... och om det nu skulle vara såsom gradpasseraren lät påskina ... så behöfde jag ju inte alls bry mig om hurdan Starken är... då är det bara modren, som — men modren var ju ett charmant och bildadt och fint fruntimmer!... Hon visade ju förtroende för mig i första ögonblicket. Litet för mycket förtroende kanske, när det gällde en som hon såg sitt hem första gången... men hon såg nog, hon, att jag var en, karl som man kan ha förtroende för!... Ahja, modren är det insen fara med; men ser du, min käre Nicke, vi ska vara försigtiga Det gäller ett helt lfs väl eller ve... Jag har nu bara sett familjen i helgdagslag, när den hade främmande...... jag får lof att se den i hvardagslag också... då har menniskan sin rätta fysiowomi... Ja, jag ska gå dit en förmiddag, vär ingen väntar mig... Uch fattad af detta hbjeltemodiga beslut, började Nicke att kläda på sig, Under tiden om han att titta på de mörka tapeterna i ch de urmodiga möblerna i sitt rum,