Aftonbladet – 12 januari 1870, sida 2

sodt försvar i sin kära pappa, och det lugar mig betydligt. Ja hör du, apropos det! gubben tycktes nte vara särdeles vänligt stämd emot. dig! Han? han tål mig inte i små vrår! Du ska veta att han ville ha mig till slagtarookhållare, och det går aldrig ur hans minne utt jag blef militär i stället. Ser du, min far var en yngre bror till den hederlige slagtacen, och han hade gått läsvägen istället, och var vid sin död lärare i ett af elementarläroverken i Stockholm. Han lemnade ingenting annat efter sig än sin sörjande enka, mig och ett aktadt namn — men det tyckte min farbror var så godt som inte. Han tog sig likväl af oss och hjelpte min mor, men ill gengäld ville han att jag skulle välja hans yrke, och när jag vid mognare ålder inte ville gå in på det, då blef det slut på vänskapen., Kors!, sade Nicke, jag tycker att de yrkena inte ligga så långt ifrån hvarann — slagteri som slagteri, fast det som du valt, idkas litet mera i stort! Säg ingenting ondt om mitt yrke, min nyaste i bror, då bli vi inte goda vänner längel Nå, vet din kära farbror af att du tycker om Clara? frågade Nicke försigtigt. Ja, han måtte bestämdt ha kommit underfund med det på sista tiden. Ty ser du, när jag först fick uniformen och kom dit, så tyckte visst gubben att jag såg reputerlig ut den; ty han var då: så der temligen vänlig, — men så-var-det en bal der i fjol våras, och då dansade jag nästan hela qvällen med min vackra kusin, och efter en af danserna talade jag några ord med henne inne i ett af smårummen, och när Clara slet sig ur mina armar — — ja, du, ty hon var: verkligen i lem ett ögonblick — så hörde jag någonting som grymtade till bakom uss, och hörde en