gen min? Jag är inte af-det der kruserliga folket, det vet du, och vill inte Hulten kommacopp och ta sig en liten knorfvare och prata en pipa, utan att man ska skicka vaktmästare tillen, så ger jag honom så många som åker och flyger och farl Jag tackar så mycket,, menade Nicke bugande, jag kommer helst utan bjudning, om jag får lof! Det vill säga om damerna tillåtal Ja visst sju tusan tillåter di det! Jag vill inte råda dem till annat, för resten! — Adjö, adjö! bror Ölander! Tjenare, bror mantalskommissarie! Adjö, unga halfportion! — det sades tills kadetten —baletten torka in i dag, men den får vi skutta sta med en annan gång i stället. Tjenare, tjenare! Och der skrapades och bugades och ljögs som vanligt, när man går bort ifrån en supå. Det hade varit alldeles rysligt roligt, och fint och charmant naturligtvis, och innan man kommit ut genom porten, så hade man redan klandrat både maten och uppassningen, och värdtolket och möbleringen. Hvad Nicke beträffar, så var han litet mindre missbelåten än före supen. Clara hade icke talt ett ord med kusinen under hela tiden medan man åt, och när han tog afsked af henne och lemnade igen näsduken, som han hade haft om fingret, så frågade hon med det största deltagande hur det var med skorran, om den icke börjat blöda igen sedan han spelat dansmusiken för dem, och om den icke gjorde ondt, samt att hon aldrig kunde förlåta sig att hon var skulden till olyckan. Hon bad honom också vara välkommen tillbaka, såvida han icke haft alltför tråkigt, hvarpå Nicke med mycken trovärdighet försäkrade att han icke haft så roligt på länge, och att det icke skulle dröja länge förrän han kom tillbaka igen,