hvilken osanning Clara besvarade med et uppmuntrande löje. Sedan Nicke dernere vid porten hjelpt til att stufva in herr och fru Pipelin senior och herr och fru Pipelin junior i hyrvagnen, och sett huruledes herr Ölander sjelf tog tömmarne och körde Hem de sina, medan mantalskommissarien och riddaren kuskade at efter apostlahästarne — drog han en djup suck och begaf sig af framåt staden för att komma till sitt hem. Det var klart och månljust, och Nicke hade alla möjliga anledningar till att blisvärmisk, der han stultade af framåt Adolf Fredriks kyrka. Han hade likväl icke gått långt, förrän han hörde en hostning ett stycke bakom; — men som Nicke tyckte att hostan lät litet misstänkt och fann ätt gatan var temligen mörk, tack vare gasbolagets besparingsifver, så hörde han icke på det örat, utan fortsatte sin väg så raskt som hans korta ben och den köttrika supån tilläto. Men återigen hörde han en hostning, och när ban icke heller lystrade till den, hörde han slutligen en bekant stämma, som ropade efter honom; Det var då tusan att ha brådtom! Vänta litet då, kära Nicke Hult! vi ha ja samma väg et var gradpässerarens röst. Så skall jag också tömma den kalken! tänkte Nioke för sig sjelfidet han stannade, ty det hade ju varit. oartigt att icke stanna, och Nicke var, som vi veta, artigheten sjelf, Nå ja, må göra! Det skall väl så vara, kan jag trolv Och met den flosofiska anmärkningen stannade Nicke Hult för att invänta kusinen, mom sig dock icke så alldeles missnöjd med att få en kamrat på vägen, ty hostan hade irriterat hans nerver, och Nicke var icke just någon hjelte. Om det bara hade varit någon