Aftonbladet – 10 januari 1870, sida 2

Det är inte rätts tänkte Nicke skrika; men han kom ihåg att det icke var passande, och derför teg han, men slog i stället till på pianot så att fru Ölander hoppade högt i vädret, och den stackars fru Pipelin hvars nerver ännu icke blifvit lugnade, var färdig att börja gråta på nytt. Och enunderlig vals var det som Nicke spelade den gången. Det unga äkta paret kunde omöjligt komma i takt, och slutade derför dansen om en stund; men Edvard och Clara fortsatte dansen utan att märka något, och sväfvade lätta som ett par bevingade väsen öfver golfvet. Det var i sanning ett vackert ar, den unge gradpasseraren med sitt mörka ar och sin resliga växt, och den vackra blondinen som med halfslutna ögon hvilade sitt hufvud mot hans axel — ja, så vackert att Nicke icke kunde uthärda den synen längre utan slutade tvärt valsen midt i en repris. Hvad nu då? ropade Edvard, hvarför slutar du? Jag kommer: inte ihåg meral svarade Nicke i det han reste sig upp. — Åhb, nog minns kongl. sektern litet till! sade Clara med sitt mest förtrollande smålöje, bara en liten smula till — för min skull ! Och dervid såg hon på honom så vackert och så bevekande, att Nicke besegrad satte sig ned igen, och suckade och spelte.. De båda unga hvirflade om i dansen med allt raskare fart, och tankarne hvirflade nästan ännu värre i Nickes hufvud, då dansen hastigt afbröts af ett dundrade: Halt! som kom de båda unga att tvärstanna, och Nicke att afsluta musiken ännu mera plötsligt än nyss förut! Fors.)