Aftonbladet – 10 januari 1870, sida 2

Jaha... ja, nu tror jag, jag kommer ihåg! Mjuka tjenare, herr löjtnant! Åh tusan, det är långt dit ännu! — Men jag tror här har varit blodsutgjutelse å färde? Ah, svarade Nicke med ett förläget småleende, det var bara mamsell Stark, som... Var det Clara? frågade den unge mannen med en varm blick bort åt soffan, der Clara slagit sig ned bredvid unga fru Pipelin, ja, min kusin är en liten mordisk byting! Det känpver jag till. Men efter som vi nu träffas så här å propos, ska vi inte förnya bekantskapen med ett litet glas punsch? Jag kommer från kasern, och inte fått så mycket som en dryck vatten en gång. Jo, jag tackar ödmjukast!, svarade Nicke och gick med ut, ty det gick naturligtvis icke an att vara oartig, fast han helst hade önskat kusinen så långt som vägen räckt. Tycker inte kanglig sektern att kusin Clara är en rasande söt flicka? frågade den ange Martissonen, sedan de väl kommit ut ill punschbordet, — men skulle det inte kunna gå an att vi lade bort titlarne, när vi i alla fall träffats i Upsala? Ja, Gud vet om vi inte till och med gjorde det der, ast vi sedan inte ha träffats.n Ja, jag kan inte så precis säga; men nog yckte jag att... att det liksom föresväfvar nig något sådant, sade Nicke, som ansåg let för den största oartighet i verlden att fslå en brorskålspropos, äfven om personen var honom aldrig så obehaglig, och som derför hade nästan lika många bröder som han nade bekanta. Tjenare bror! Mitt namn är Nicke Hult! Och mitt är Edvard Stark? Skål helerspaschal! Jaså, ni ä ute och super nu igen! ropade värden med ett gapskratt från sitt