Aftonbladet – 7 januari 1870, sida 2

folk vänta på sig. Men Nicke resonnerade som så: när de hederliga menniskorna bjuds klockan half sju, så är det väl inte meningen att man skall komma half åtta heller. Uppkommen för trappan tog han brefvets postskriptum i akt och ringde på strängen dugtiga tag. Genast hörde han ett skrik a! en fruntimmersröst, så en dugtig kötted af en grof karlstämma — han kände igen sin hedersbror — och derpå ett förskräckligt rammel som af en stege eller något som slog i golfvet, hvarpå allt blef tyst som grafven. Jag har bestämdt kommit för precis! mumlade Nicke för sig sjelf, och ämnade just helt sakteliga begifva sig af utför trappan igen, då en nyckel vreds om i tamburdörren och mäster Stark i egen hög person visade sig i dörren. Hvad ä det för en sjutusan) ... röt värden till i tanka att det var någon objuden gäst som infunnit sig, men vid åsynen af Nicke hejdade han sig genast, och utropade med ombytt ton: Nej se, kunglig bror och sekteraren! Mjukis! mjukis! var så god och stig in... jag trodde det vär någon annan stryker som kom smygandes, jag! Var så god och stig in och var som barn i huset! Tackar ödmjukast! stammade Nicke och grihade smått åt slagtarmästarens kraftiga handslag, jag kommer kanske litet tidigt... Åhnej, det är inte farligt med det. Men si, de förbaskade qvinfolkena bli aldrig färdiga! Det var dotter min som stod i underkjolen och tände på ljusen i kronan... hörde bror kanske hur hon gaf till hals? He, he, he! en liten stund förat stod dörrn oläst ... tänk om bror hade kommit in utan att ringa... hade väl inte så orätt när jag skref: ring på strängen! ... Sätter alltid det i brefvet... ända sen jag hade bod på Nygatan, der slagteriet var inne på gården! Alltid (bra för nå