Aftonbladet – 5 januari 1870, sida 2

ägper oöfvervinneliga hinder i vägen för: en ipplyst, kraftig och konseqvent administraion af en nationalteater. Skall en konstnstalt kunna florera, så måste i spetsen för lensamma stå de mest upplysta och insigtsulla konstkännare, som i grund begripa saen och ha för densamma ett varmt och lefrande intresse. Sådant blir omöjligt så snart n teater befinner sig under hofstyrelse och är inderkastad nyckfullt iogripande i bestyrelse och anordningar från bofvets sida. Teatershefen måste under sådana omständigheter vara hofman och hans qvalifikationer i detta hänseende bli ovilkorligen nästan vigtigare in alla de egenskaper befattningen till följd af sin verkliga nator kräfver. En i ämnet kunnig och sjelfständig man kan icke uthärda, att vid sidan af de svårigheter, som ialla händelser följa med arbetet att sammanhålla och leda ett dylikt institut, uppstå nya,som. korsa alla planer och beräkningar der igenom att en godtycklig vilja ofvanifrån griper in och efter infall och till följd af tillfälliga inflytelser bestämmer det ena och det andra, rd understundom gående långt nog i detalj. Tyskland, der detta system isynnerhet florerar, lemnar talande vittnesbörd om dess frukter. Man har på sista tiden gjort många försök med att såsom intendenter eller artistiska direktörer vid hofteatrarne anställa män med berömdt litterärt namn och omfattande insigter i det dramatiska; men dessas bemödanden ha nästan alltid strandat på hofväsendets förderfliga inflytelse. Så har den såsom dramaturg och estetiker europeiskt berömde Laube under åratal kämpat såsom ett lejon, för att låta Hofburgteatern i Wien intäga den i estetiskt hänseende mest framstående platsen bland dylika konstanstalstert; han lyckades besegradet slentrianmässiga motståndet från en del-af sujetterna, hanlyckades bilägga deras inbördes stridigheter, han lyckades få publiken med sig; men hofchiKanerna och hofintrigernablefvo honom öfvermäktiga och neutraliserade slutligen hans kraft, så att-han måste draga sig tillbaka. Vi hå ett annat, ett alldeles färskt exempel att anföra. Den utmärkte tyske författaren F: v. Bodenstedt har helt nyligen blifvit Fattedigad från befattningen såsom intendent vid hofteatern i Meiningen. Det är knappt två år sedan man kallade-hönom från Minchen, för att öfvertaga nämnde chefsplats. Han kelsades vid sin ankomst med mycket jubel; hertigen och hertiginnan behandlade honom :på , det utsöktaste; allting skulle gå efter hans mening och tanke; fursteparet besökte honom till och-med en eller par gånger i veckan och det gick icke an, att Bodenstedt fattades vid någon diner eller soir6 på hofvet. Han grep verket. an, förvaltade sitt embete med den största samvetsgrannhet och energi; men det:-dröjde icke länge, innan han fann det omöjligt att konseqvent sköta sitt värf, till följd af hofkabalerna och de personliga sidoinflytelserna. Den ena och den andra sujetten sprungo efter gammal vana till hertigen, för att be om den -eller den-rollen;-det-eller det appointeI mentet, ett recettspektakel o.s.v. Men Bodenstedt tog på fullt allvär det uppdrag och Iden befogenhet han hade erhållit; han handlade efter hvad han ansåg riktigt och planmässigt. Deraf uppstodo missförstånd, hvilka I föranledde en brefvexling mellan honom och I hertigen, hvilken slöt dermed att han föll i onåd och afskedades. Bodenstedt har häriI genom visat att hanickeär tillräckligt fin och I medgörlig Hofman för att sköta en hofteater; I men af allmänheten är han högre aktad än någonsin, såsom skald och menniska.