Aftonbladet – 5 januari 1870, sida 2

Slagtardräng? ropade Nicke och var med ett skutt uppe ur sängen. Herre du min store! så han skrämmer en fattig menniska! Hvad ä det? Mår han illa? Nej, Stina, nej! jag ä lycklig som en kung! Ta hit brefvet, Stina! En slagtardräng! Gud, hvilken lycka! Ta hit brefvet, säger jagh S Han ska väl först ta på sig nattrocken åtminstone, så en fattig menniska inte skäms ögonen ur sig! Seså der ja! Här är nu det der fasligt rara brefvet! Och Stina såg till sin stora förvåning huru Nicke kastade sig öfver brefvet som om det varit en biffstek och som han hade svultit i åtta dagar; och Stina blef ännu mera häpen, när hon fick se hur han bröt det, läste med strålande blickar, och sedan Kysste brefvet och ropade-som. en galning: Se här, Stina, ge karlen en riksdaler och säg att jag kommer, och be honom helsa och tacka så mycket, och säg att jag... Kommer, ja snäste Stina, det hörde jag ju nyss! Hm! det var fasligt rart det der! och dermed dängde Stina igen dörren så det sjöng i hela huset. Men den sången lät som englaharpor i Nickes öron, Han tog på nytt brefver och läste det ännu en gång. Så här lydde det, med diplomatisk noggrannhet återgifvet: Kunglig hedersbror och sekterare! Tack som sju tusan för sistens. på brölloppskolifejan borta ved munkbron, der Kunglig hedersbror och sekteraren klamerade di der gentila versarne för brutärnorna, jag har allri skratta så mycke sen far min dog, -sa pojken, för det var rigtit triroligt med besked. Och di versarne har låga i skalln på både hustru och dåter min hela tiden rakt åf. Å nu ä det som så att vi i qväll har tänkt få oss en liten muntrasjonsarrangera