Aftonbladet – 5 januari 1870, sida 2

Efter det bröllopet gick Nicke Hult i ett ros af lyckliga och ljufva känslör. Han drömde om ingenting annat än blondiner, som hoppade ner ur hyrvagnar, och gamla Stina ertappade honom mer än en gång med att stå försänkt i halft beundrande, halft forskande ställning framför den gamla spegeln i förmaket. Vid sådana tillfällen skakade Stina alltid mycket betänksamt på hufvudet och mumlade för sig sjelf: Hm det står aldrig rätt till med gossen min! Det ä väl någon liten hoppetossa som går och gör söta miner åten, kan jag tänka! Men vänta mig, hon! Kommer hon in på min gata, så skall hon få sju dar i veckan och den åttonde torsdan, det kan hon lita pål Jemt åtta dagar. efter bröllopet på lilla sällskapet kom Stina. så der åttatiden på morgonen in med ett bref till Nicke. Är unga herrn vaken? frågade hon med sin blidaste stämma, ty bon tyckte att Nicke på de senaste dagarne blifvit mera lik sig 1genp. da hvad är det, Stina? frågade Nicke och reste sig till hälften i sängen. Här är ett bref till unga herrn, och det står en karl der ute och väntar på svar. Han ser nästan ut som en slagtardräng eller något tocket der.