Aftonbladet – 5 januari 1870, sida 2

är söt! och när han vände sig om för att se hvarifrån hviskningen kom; såg han den vackra Clara Starks ögon riktade på sig, och såg henne helt hastigt slå ned dem och rodnande vända sig bort. Nicke. kände sig så lycksalig, att han höll på att tappa armstaken. Vigseln var förbi och gratulationerna började. Som Nicke kom fram för att gratulera bruden, hvilken satt i en soffa, omgifven af sina tärnor, kände han någon som. knuffade honom i sidan.Han vände sig om och fick se Figge Bergström. Ser du, Nicket, hviskade vännen, den vackra Clara ser på dig! Du lyckliga ost! Ah, så du pratar! svarade Nicke, och tittade åt soffan. Och minsann hade icke Figge rätt. Den vackra Clara såg verkligen på honom, och det hade en sådan effekt, att Nicke blef alldeles hvimmelkantig, och när han kom fram till bruden, så visste han icke om han var på begrafning eller bröllop, och höll på att beklaga i stället för att gratulera. Så började skålarne, och Nicke kom med sitt poem för brudtärnorna. Det gjorde denna gång stormande lycka, och som han slutat uppläsningen deraf och bugade sig för tärnorna, hörde han åter den tjusande rösten, som på nytt läspade: Gud, hvad han är rysligt söt! Öch nu var det alldeles ute med Nicke Hult! Han blef så gränslöst förtjust, att han särskildt bad att få klinga med den vackra Clara, och när hon med ett friskt, klingande skratt sade sitt Tack så mycket för de vackra verserna, goda. kunglig sekter., så tyckte Nicke Hult att lägerkröningen på Capitolium var ett intet mot den skaldelön han fick emottaga. — Och han var hela natten så rusig af lycka,