Aftonbladet – 4 januari 1870, sida 2

O kärlek! jord och himmels under, Lycksalighetens andedrägt? — då Stina i detsamma kom in med stöflarna och stannade alldeles förvånad i dörren, Hon hade aldrig hört sin gosse tala om kärlek förr, och genast stod för hennes lifliga fantasi skräckbilden af en ung fru, som skulle ta spiran i huset och låta allting dansa efter sin pipa. Men som Stina var en förståndig menniska, så brydde hon sig icke om att säga något, utan visade sig till den grad nyter och påasslig, att hon till och med borstade fracoo ännu en gång, och tänkte: Jag ska visa honom jag, att om han också tar sig tio froar, så får han ändå aldrig någon Stina! Och klockan half sju begaf sig Nicke af ifrån Ladugårdslandet, och som det var i November månad och litet ruskigt väder, tog han sig en droska vid Ladugårdslandstorg, och kuskade af ner åt Munkbron, under det att hans tankar sväfvade emellan skålen för tärnorna och de blifvande tärnorna sjelfva. När han kom fram till sällskapets port voro flera vagnar redan der före honom, och just när Nicke steg ur ett litet stycke ifrån, såg han huru dörren på en hyrvagn öppnades midt för porten och först en liten den allrasötaste fot och sedan ett det allrafinaste och rundaste lilla -.smalben stack ut ur vagnen, efterföljdt af en hel sky af spetsar och blonder, tillsammans utgörande blomfodret till en af dessa praktblommor, som på poeternas språk kallas englaväsen, men som på det enkla hvardagsspråket kallas unga flickor, Det var en brudtärna, en låbg och ståtlig flicka med yppigt blondt hår, och hon efterföljdes omedelbart ar en mycket liten fru och en mycket korpulent herre, Pet var bestämdt mamma och pappal sade Nicke Hult, mycket filosofiskt för sig