Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 3

alltid skall kunna med fördel idkas i landsbygdens hem, gifvande klädedrägten den soliditet, som gör ett så behagligt intryck, när man ser bygdens befolkning klädd i de hemmaväfda drägterna. Männernas husslöju har, sedan uråldriga tider tillbaka, mest besta!t i träarbete. Att vara slöjdkunnig har betydt detsamma som att kunna sköta yxan, d. v. s. tillverka de arbeten i trä, som gården behöft, i redskap och en del enklare möbler. För smidet, snickeriet, skomakeriet, skrädderiet och sadelmakeriet m. m. har man gemenligen haft inom socknarne särskilda yrkesmän eller sockenhandtverkare. Det inses dock lätt att äfven alla dessa handtverk kunna utan svårighet intörlifvas med husfliten. Allt beror derpå, att de uppväxande sönerna fått tillfälle att lära det ena eller andra yrket så pass mycket att de kunna ötva och utveckla sig vidare på egen hand. Och detta är lättare än man tror, blott hågen vändes deråt. Det kommer en skomakare till en bondstuga och uppehåller sig der en eller annan vecka med arbete. Må husfadren begagna honom såsom lärare för sönerna, och de skola snart vara mycket roade af att kunna tillverka sina egna skor. Detsamma gäller om skrädderioch smidesrkena. En uppoffring för att låta en ynging i närmaste stad inhemta någon kunskap och öfning i snickeri, skulle snart återgälda sig. Började våra hemmansegare, vare sig de heta herrar eller bönder, att inse yrkesarbetets, handaslöjdens, stora vigt och betydelse för deras söner, så skulle de utan stor svårighet kunna bereda dem tillfälle att deri erhålla någon öfoing, och de skulle dermed öppna deras håg för en nyttig sysselsättning, som kan på samma gång vara en hvila samt derigenom bevara dem från många af de trestelser och faror, som sysslolösheten bär i sitt sköte. Så skulle man komma derhän, att vårt folk på landsbygden förstode att sköta sig sjelft i många stycken, der man nu är beroende af andra. Den häraf födda sjelfkänslan är god och berättigad. Så skulle arbetet i stugan, vid den lågande spiselbrasan, bedritvas med lust och gamman och husfliten sprida sin trefnad öfver hemmet, förenande på ett arbetsrum husbönder och tjenare, såsom det en gång var i de gamla tider, som i denna patriarkaliska ordning egde en skatt, hvilken vi böra söka återvinna. Men — invänder någon — huru hänger detta tal ihop med den arbetsfördelning, som eljest från eder sida påyrkas? — Jo, ganska väl. Vi hafva nemigen här hufvudsakligen talat om tillverkning för egen förbrukning, hvilken dock är för hvarje familj af stor betydelse. . Vi höra nemligen ej till dem, som vid hvarje arbete, hvarje produktion, endast hafva för ögat hvad det kan inbringa i penningar, allrahelst på den främmande marknaden. Vi tro fastmer att ett hutvudsakligt mål för vårt sträfvande och vår omtanka bör vara, att bereda trefnad och beqvämlighet i våra hem, att förskaffa oss en kraftig och sund föda, en mot klimatet skyddande och hygglig beklädnad. Så blir välståndet äfven välmåga, och så lyftes sinnet, ur torftighetens bojor till frimodighet och känslan af välbefinnande. Men för allt detta erfordras icke den fulländnving i ett arbetes utförande, ej heller den tidsbesparing, som ligger i arbetets genomförda fördelning, ehuru alltid ett visst mått af denna fördelning qvarstår äfven under de förhållanden, som här blifvit antydda. Blir det åter fråga om husslöjd för afsättning, framför allt för export till utlandet, så gestalta sig sakerna annorlunda. Då måste arbetskickligheten uppdrifvas, och såsom vilkor derför, äfvensom för en större och billigare tillverkning, arbetsfördelning införas och mekaniska hjelpmedel användas. Att äfven detta kan åstadkommas på våra landsbygder är otvifvelaktigt, men fråga blir likväl, huruvida en sådan verksamhet låter sig förena med ett kraftigt jordbruk och boskapsskötsel, hvilka dock alltid bör vara landsbygdens hufvudnäringar. Man har redan i vissa orter af vårt Jand infört en sådan yrkesindustri, hvarest husslöjden varit förenad med fabriksväsendet, deribland företrädesvis i de bekanta väfnadsdistrikterna i närheten af Borås. På ungefär enahanda sätt bedrifves den berömda urfabrikationen i vissa kantoner af Schweiz. Från den stora verkstaden i t. ex. Neufchatel utdelas vissa delar af ett ur till arbetare, som bo i egna hem på landsbygden. Desse arbetare utföra endast dessa delar och upphinna sålunda deri en stor skicklighet. Sedermera sammansättas uren på verkstaden. En ofantlig fördel framför det egentliga fabriksväsendetiligger häri för arbetarnes välbefinnande, men man kan ej kalla denna verksamhet husslöjd, i detta ords rätta mening. Ty det är den uteslutande sysselsättningen, hvari alla familjens medlemmar taga mer eller mindre del. Jordbruket blir här helt och hållet bisak. För vissa orter kan emellertid detta vara ganska nyttigt och passande, der nemligen befolkningen lefver på små magra jordlotter, såsom i vissa delar af vår provins Dalarne. Här har också alltid bedrifvits en rätt betydande husslöjd för afsalu, i laggkärl, väggur väfskedar, m. m. Har der nu uppstått verkstäder för en finare fabrikation, såsom af symaskiner, så är detta en förträfflig sak, liksom det utan tvifvel är godt, när allmogen i vår grannsocken Lindome uppdrifver alltmer sin slöjdskicklighet i snickeri. Fråga är likväl, om man ej skall kunna finna tillverkningar, hvilka kunna äfven såsom rena husslöjder, för de lediga tiderna på dygnet, finna afsättning och bereda inkomst åt landsbygdens befolkning, till trots af fabriksari etets öfverlägsenhet. Vi tro att sådana finnas, och nämna i detta fall tvenne tillverkningar, hvilka många gånger blifvit framhållna, de äro: korgflätning och halmflätning. Ingendera af dessa, det kan man på förhand säga, har att frukta täflan med maskinen. Här är handarbetet ensam herre. För korgarbetet kan man sjelf bereda sig raämnet gannaAm Nnlantoranda af karganilan conm