Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 3

samma gang det intresserar och roar ätven en större allmänhet. Man är K. teaterns direktion tack skyldig derför att den åter på repertoiren upptagit denna dramatiska dikt, så rik på den underbaraste romantik och den skäraste poesi, men tillika öfver-. flödande af den mest uppsluppna och outtömliga humor. a Det är nu omkring tio år sedan detta stycke först uppsattes å vår k. scem och då ett eller annat år stod på repertoiren. Ett tiotal af år åstadkommer dock långt större förändringar i teaterns personal och förhållanden än man i allmänhet tror och märker. Rollbesättningen är nu nästan helt och hållet förändrad. Af den förra uppsättningen är det blott hr Arlberg som står qvar såsom Oberon och hr Broman såsom Spo!eg skulle man vara mycket noggrann, kunde man nämna, att Norrby äfven nu fungerar som Snut, och hr Brink som Magerman. Med dessa undantag är alltsammans ombytt. Rättvisan fordrar att erkänna, det K. teatern nu disponerar ett tillräckligt antal artistiska förmågor, för att kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de många särskilda partierna i stycket. Med afseende på spelet i detta stycke är väl att märka, det en starkare individualisering der icke kan komma i fråga. Der kommer icke i fråga någon egentlig karaktersutveckling. I stället för särskilda skarpt utpräglade karakterer kan man nemligen här tala om tre från hvarandra vidt söndrade grupper, hvilka hvar för sig ingripa i handlingen på egendomligt sätt. Dessa grupper skilja sig redan genom den olika diktion, som för hvardera af dem är begagnad. Den grupp, som närmast omgifver Theseus, och i hvilken sambhällsvärdigheten och det tragiska allvaret närmast skulle vara representerade, talar för det mesta i jamber; alferna deremot, de lätta och luftiga naturandarne, uttala sig genom en lyrik, ur hvilken det musikaliska elementet klingar fram, liksom genljud af vingslagen i deras flygt. Handtverksfolket, de komiska och groteska figurerna, tala den ramaste prosa. Här gäller det med få undantag att underordna sig den för hvardera gruppen gemensamma karakteren. Theseus rol, som för tio år sedan innehades af den då helt unge hr Elmlund, spelas nu af hr Hanson, och Hippolitas parti, som vid den tiden var lemnadt åt en mycket nng elev vid Kongl. teatern, utföres nu af fröken Tengmark. Det kan icke nekas att hjelteparet, representeradt såsom det nu är, fått mera betydenhet och mera egnar sig att utgöra representanter af lifvets lycka och herrlighet samt medelpunkt för den festliga glansen. Hr Hanson modererar betydligt det stränga, stolta, som så gerna följer med i hans uppträdande; men det vore nog önskligt, om det kunde ske ännu mera; Theseus skall visserligen vara en representant för lages och samhällsordningens allvar, men eni högsta grad mild och human representant, som gerna vill att alla skulle vara lyckliga såsom hän. De båda tragiskt komiska älskande paren framsvällas nu af brr Elmlund och Kinmanssor samt fröknarne Dahlqvist och Nerman. . ot: Hr Elmlund (Demetrius) för sig ståtligt som vanligt i den antika kostymer. För Lysanders parti skulle något mera utigdomlighet varit af nöden, men hr Kinmansson skämmer aldrig bort någon roll. Fröken Dahl-t jvist är verkligen utmärkt såsom Hermia, l: senom det lagom hon förstår iakttaga, i det , hon med det nödiga måttet af värdighet förnar enkelhet och natursanning. Fröken Nerman såsom Helena är deremot icke på sin rätta plats. Hennes utseende och nasalton,l, som bådadera i komedien oftast göra en så l, vikant effekt, harmoniera föga med den an-l, ika drägten. Denna disharmoni äfhjelpest) cke derigenom att hon lyfter sig upp på ko-l, hurnen och tager rollen patetiskt och hög-l4 ragiskt, hvilket alisicke öfverensstämmer med l. less eller styckets natur. Det hela börjar, risserligen med ett slags tragiskt anläggning, ; nen man märker snart, att det icke är så l, arligt: redan vid Hermias och Lysanders t örsta afsked hörer man halft skämtsamma ly öner ljuda genom de erotiska utgjutelserna , ch redan i slutet af första scenen tecknarl, Telena i en monolog kärleken med allt annat r in tragiska färger: L — kärlek ser med sina känslors svindel, S Och derför målas Amor af med bindel; fö Han flaxar utan vett i någonting, Blind och bevingad oförsynt ikring; Och derför kallas kärleken ett barn, ö Med val och qval den går i svekets garn. t Fröken Sandberg såsom Titania förer sig! ned ledighet och behag; att hon icke genom 2 in person kan ge någon föreställning ow ! jet luftiga lätta hos elfvornas drottning, är cke hennes fel; om hon något mera kunde ortlägga det gravitetiska i deklamationen? ch i stället deri inlägga något mera luftigt,? nusikaliskt undulerande, så vore dermed k nycket vunnet. I detta hänseende är herrj Arlberg mästerlig; det lyriska i diktionenZ ramträder hos honom på ett sätt, som står d full harmoni med hela karakteren af dessa ? omantiska drömgestalter i midsommarnatten, ch hvilken karakter Mendelsohn Bartholdy å klart uppfattat och så herrligt återgifvitS ti sin musik till elfvornas sång och dans. ! uck utföres med stor liflighet af fröken. Iammarfeldt; måhända skulle utförandet? inna derpå, om lifligheten understundom S ore något mindre häftig; Puck kan visser-å igen såsom jordande vara något mera kan-9 ig än elfvorna, men han står dock i nära! örhållande till elfvornas rike, han skall vara ! ätt och flyktig som de; han slår ju sin krets I ring jorden på mindre än 40 minuter. t Nu likasom förr ha de tre mellersta ak-!5 erna blifvit sammanslagna till en mycket2 ång akt. Den sköna musiken af Mendel-bh sohn Bartholdy återgifves med den största omvårdnad af hofkapellet, som vid representaionen i går afton anfördes af kapellmästaen Norman. Husfliten r ett ämne, som på senare tiden varit föemål för flera betraktelser i offentligt tryck