Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 2

NICKE HULTS FLAMMOR. BERÄTTELSE AF FRANS HEDBERG, I Hvem kände icke Nicke Hult? Den gladaste extra-ordinarie, den villigaste och mest påpasslige ijerde man, som en maukerad värd någonsin kunnat önska sig vid en priffe eller en vira; den minst känslige andre tenor inom Sveriges landamären, som i nödfall äfven kunde sjunga bas, och som en gång då han hade blifvit hes, till och med sjöng andra bas i Snabba äro lifvets stunder af Randel — någonting som aldrig glömdes i qvartettsångens annäler. Hvem kände inte Nicke Hult, denne outtröttlige borgensman på tusende diskontlånsreversaler, denne ovärderlige bröllopsmarskalk på lika många bröllop, som alltid föreslog skålen för brudtärnorna, och alltid till denna skål reciterade ett poem som började med följande vers: Sköna tärnor,! Brudens stjernor, Som förtrollat våra hjernor; Amor, skalken, Qvick som falken, Bådas eder af marskalken! — — Och som slutades med den tjugondeförsta versen, af följande lydelse: Glasen fattom, Springom, skrattom, Går också den hela natt om; Så är lagen: . Natten, dägen, ,. a Lefvö tärnan och behagehls — —