Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 2

jatt konflikter emellan ett löjeväckande yttre och en stark inre glöd, kan framkalla ett sådant fenomen? Jag bara frågar. Det säkra är att Nicke Hult var mycket olycklig. Han hade en trubadurs själ under en liten treflig goddagspilts yta, och icke rådde han för att hans lilla dubbelhaka gungade på det mest komiska sätt när hans bröst höjdes af elegiska suckar, eller att de små ögonen sågo talgiga ut när han sänkte en blick som kunnat få hjertat att smälta smör i solsken. Följden af denna hans ol disposition blef naturligtvis den allfNicke Hult hade haft många flammor, n att han i alla fall vid trettiofem år var lika ensam i sin våning och sin bädd som sjelfva påfven, och att det såg i hög grad tvifvelaktigt ut huruvida han någonsin skulle träffa ett qvinligt väsen som ville och kunde se igeno:u hans löjeväckande yta för att taga i besittning den stora fond af verklig ömhet, som fanns derinom, och som icke begärde bättre än att få ett väsen att fästa sig vid. : Nicke Hults. flammor hade varit många, förthy de hade varit legio, — så kan man ju också för ombytes skull säga. Att uppräkna dem alla skulle blifva ett allt för vidlyftigt arbete. Bland dessa många flammor hade tre egentligen varit hufvudflammorna, och det är omdem som denna lilla berättelse skall komma att röra sig. ifall nemligen den värde läsaren vill hafva tålamod att följa mig på en liten färd omkring i det hvardagslif, som i sina små och trånga former rör sig rundt omkring oss, — och som vi ofta icke bry oss om att se, just derför att det ligger oss så nära, — men som derför icke är så alldeles utan sin lilla poesi som mången tror; (Forts.