Aftonbladet – 31 december 1869, sida 3

SYLVIA i R Novell af. Arthur Stahl. (Öfvers. från tyskan.) Baronen var också djupt bekymrad, men som han skulle vara borta blott på några dagar, så rustade sig Sylvia i ordning att, såsom hon lofvat, bivista bröllopet, ehuru fruktande att hennes ögon ej skulle kunna dölja den rörelse, hvari hon befann sig. Ack! raed hvilken ängslan längtade hon icke efter att denna dag, som skulle besegla hans och hennes öde, vore öfverstånden, så att en tid af lugn åter inträdde hos henne. xx Li Baronen hade rest. Sylv -ott ensam vid gossens sjukbädd. De små 11. na höllos aflägsnade från runimet så långt som möjligt; deras muntra, något bullersamma lekar, som eljest skingrade Sylvias tankar så mycket, deras friska röster trängde ej vidare till hennes öron; det herrskade ljudlös tystnad kring henne och blott då och då skakades fönsterrutorna af höststormen. Sylvia lutade sig ned öfver sitt barn. De blonda lockarna föllo öfver dess glödheta kinder, de stora stålblå ögonen blickade på henne med rörande uttryck, de feberheta händerna famlade efter hennes bröst. Hon tog barnet ur sin bädd och tryckte det med outsäglig ömhet till sin barm; det förekom henne som om hon ej skulle kunnat neka de rosiga läpparna, hvilkas brännande tryckning genomströmmade henne, att dricka hennes hjertblod, om de så önskat. Visserligen hade hon älskat sina andra barn, när äfven de lågo vid hennes bröst, men hade hon väl haft en aning om de hjertslitande rörelser, som non vid anblicken af detta barn kände? Sjelfva tanken på brottslighet försvann vid den marterande sorgen öfver barnet. Gossen inslumrade slutligen i hennes sköte, hennes tankar flögo från honom bort till residensstaden och tillredelserna för bröllopet. Hon såg Lo med bröllopskrans på hufvudet, ) Se A. B. nr 293—295, 299-303.